RÖNTGEN OCH VÄNTAN.

Gårdagen for förbi. Som alltid var tankarna många inför röntgen och jag vet inte hur många gånger jag legat i den där maskinen och pressat tillbaka tårarna. Alldeles för många kan jag konstatera.

Maskinen som låter på ett obeskrivligt sätt tränger igenom både öronproppar och hörselkåpor. För mig, som efter strålningen fick extremt känslig hörsel, är det en aning kämpigt att stå ut med ljudet. Vissa toner och ljudnivåer river i hela hörselgångarna och efteråt känns de nästan som såriga. Min tinnitus gör sig påmind och jag tvingas använda special gjutna hörselproppar för att låta öronen vila från skarpa ljud. Allt från bussens dörrar och puttrande mopeder till bestick som slås mot tallrikarna och frustrerade barnskrik. Ja, strålbehandlingen har satt sina spår.

Men gårdagens röntgen kändes ovanligt lättsam. Inga artister som sjöng känslomässigt och sorgligt i radion och inte heller några pressande tårar. Någon gång har jag slumrat till, trots ljuden och britsen som vibrerar under vissa delar av bildserien som tas. Så var det den här gången, jag halvslumrade och mediterade mig igenom den ungefärliga halvtimmen i MR-röret. Efteråt spred sig glädjen av ett äldre par i rummet bredvid väntrummet. Farbrorn stod och plockade av sig all metall man inte får ha på sig under röntgen. Han log mot mig när jag kom och sa; ”Ja här står man och hänger av sig skrot. Jag vet inte hur det här kommer gå, vi får väl se om jag tappar byxorna!” samtidigt som han drog ur skärpet. Den lilla späda tanten tittade upp på mig från rullstolen och vi skrattade. ”Nej, vi får väl hoppas att de sitter kvar”, sa jag innan vi småpratade vidare för att i nästa stund säga hejdå. Jag kunde inte göra annat än att skratta jag heller. Jag därifrån med ett leende på läpparna. En sådan liten grej, ett sådant stort smile.

Nu återstår väntan på svar och jag hoppas det kommer i nästa vecka. Ju förr desto bättre. Ovissheten och att dag efter dag vänta på att få veta hur det ser ut med Mårten är slitsam. Med åren har jag lärt mig att hantera det bättre och jag vet hur jag ska tänka. Att försöka ta en dag i taget och att ta beskedet sen, men det gör inte att tankarna försvinner. De pockar på ändå. Jag parerar och håller på som en tennisspelare när bollen kommer flygandes mot hen. Slår bort. Fokuserar på nytt. Slår bort. Slår bort. Jag försöker välja mina tankar och fokusera på vad jag vet. Resten får jag helt enkelt ta sen. Ibland faller jag och mitt system, men än flyter det. Jag njuter av solen och mitt och Lottas projekt. Det går framåt och idag grejas det för fullt med det i Stockholm. Det ska bli så spännande att få se resultatet!

Emma