TÅRAR ÄR PLÅSTER FÖR SJÄLEN.

Idag har jag varit upp och ner. Känslorna stormar inombords, likt höstvindarna härjar ute. Moder Jord virvlar runt och i bröstet river känslorna. Stundvis svallar de upp till ytan och det blir övermäktigt. Stod tidigare och blickade ut över älven som vågade mot stenkanten. Träden böjde sig med vinden och jag kände mig precis så. Som ett träd. Jag vet att jag har fötterna stadigt förankrat i marken, likt trädens enorma rotsystem. Vinden sliter och tär, precis som Mårten sliter och tär. Jag tänkte på livet. På mitt liv. Hur otroligt fint det är. Samtidigt hur skört det är. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag andades in. Andades ut. Pälsbollen tittade på mig och pockade på uppmärksamhet. Vi traskade vidare i naturen och jag kände mig lugnare. Ännu mer förankrad. Liksom grundad, i kontakt med naturen och mig själv. Mina tankar och känslor.

Min livssituation blir alltid extra påtaglig inför röntgen. Att läsa fina Ingrids kommande reportage hos Ung Cancer om min resa till Sydafrika, operationen och mina framtidsplaner gjorde att tårarna rann över. Så mycket känslor dyker upp och jag orkar inte stå emot. Bör inte heller stå emot. Det bästa min mamma lärt mig är att tårar är plåster för själen. Tack för att du sa den raden till mig när jag var liten, den skulle alla behöva höra redan som små. Det är en av alla saker du lärt mig som gör att jag älskar dig så oändligt, mamma. 

Känslorna svallar också över för att det har hänt så mycket på så kort tid. Från Sydafrika till operation, till projekt för framtiden och ytterligare vidare till röntgen och nya besked. Funderingarna kring cellgifter. Mitt liv är en galen rollercoaster av känslor och otänkbara situationer. På ett sätt älskar jag det, att känna känslorna och jag vill inte vara utan dem. Men ibland vore det bara lite skönt att få styra över dem och välja när jag ska känna vad. Men var är charmen i det? Så funkar det verkligen inte med dem. De där känslorna, de lever sitt eget liv. När jag är glad nu för tiden, som sjuk, då är jag glad på en nivå jag inte visste fanns när jag var frisk. Energin fullkomligt sprudlar och jag känner mig ostoppbar. Det är jag tacksam över, men det är riktigt jobbigt när det är jobbigt.

Ibland kommer det ikapp mig. Allt jag gått igenom och just den där biten om att förbereda sig mentalt på att eventuellt vakna förlamad i halva kroppen. Att med största sannolikhet vakna förlamad. Sen blir det inte så.Foto: Caroline Broberg

Självklart är jag obeskrivligt lycklig och tacksam att jag kan gå idag och inte blev permanent förlamad. Men jag har mina fysiska svårigheter varje dag, de syns bara inte. Och att det gått så bra som det gjort har nu blivit som någon slags kalldusch som kommit på riktigt först nu.

Mamma fick en precis efter min operation och jag förstår henne ganska väl (tror jag). Hon gick och förberedde sig på att få ett barn i rullstol, att försöka peppa mig till att göra den operationen måste varit, ja jag finner inte ens ord för det. Att också få höra från läkaren att ”Emma blir sannolikt förlamad och vi kan inte säga om hon kommer kunna träna upp det”, måste varit rent överjävligt. Chocken och kallduschen som sen kom när hon klev in på uppvaket och jag låg där och vinkade med vänsterhanden (som de sa skulle blivit förlamad). Jag vet att hon fick en kalldusch, samtidigt som hon blev otroligt lättad och glad att operationen gick bra. Så klart. Jag känner ju så lika.

Topparna och dalarna är så många för tillfället. Peppen och lyckan över mitt och Lottas projekt, samtidigt som magnetröntgen stundar runt hörnet. Vad kommer den i sig innebära? Det återstår att se och ännu en gång blir det väntan innan besked kommer. Jag tar det då, när det kommer. Men tänker på det nu.Foto: Caroline Broberg

Men hörni, kommer ni ihåg det där min mamma lärde mig? Snälla kom ihåg det; tårar är plåster för själen. Låt dem komma när de kommer. Det är okej. Även om det är obekvämt, jobbigt eller skrämmande när bägaren rinner över, så lovar jag att det kommer kännas lite skönare efteråt.

Emma