Jag strosade fram. Vinden ven i trädtopparna och de gula löven föll mot marken som var blöt efter nattens regn. Hade jag inte varit utan smak- och luktsinne hade jag nog känt doften av höst. Underbara höst. Murrigt, jordigt, frisk luft. Än så länge sprider sig de gula och röda nyanserna i naturen, så färgglatt och vackert. Tussen flög fram med löven virvlandes efter.
Huvudet dunkar en aning mindre utomhus, men skallebanken är inte speciellt nådig dessa dagar. Förkylningen jag dras med sen jag och Lotta kom hem från Stockholm förra tisdagen är envis. Allt flängande fram och tillbaka har gjort att kroppens motståndskraft nollställts. Att jag sen haft personer runt om mig som varit förkylda blev spiken i kistan. Tröttheten efter Göteborg och ribban som sänkts efter operationen har alla varit delar som bidragit till att jag nu legat nerbäddad. Lock för öronen, irriterade slemhinnor och på gränsen till infektion i ögonen. Hosta och oändlig trötthet. Ja, jag vill mer än vad min kropp orkar och den skriker stopp. Men jag lever på peppen efter de möten jag och Lotta var på i Stockholm.
Projektet vi pysslar med går framåt och vi längtar längtar längtar tills vi kan berätta vad det är vi håller på med! Möte med Esatto och sen BMG och vi kände oss fullproppade med inspiration, tips och idéer. Nu ska vi – bara jag blir frisk – ta nästa steg i processen. 
För tillfället blir det inte många knop om dagarna och det har fått mig att reflektera en del. Skulle gjort röntgen i måndags, men då jag hostade hela natten insåg jag att det bara var att boka om. Idioti och egotrippat att gå till sjukhuset för röntgen när man är sjuk. Dessutom nästintill omöjligt att göra röntgen med hosta som aldrig ger sig. Skulle nog fått panik om de kört igång och jag låg där i röret med huvudet fastspänt och hostan attackerat. Dock hade jag gärna velat få den där röntgen överstökad… När jag väl gjort röntgen ska läkarna prata ihop sig om vårdplan och min fundering snurrar så klart. Ska de rekommendera cytostatika eller inte?
Jag försöker ta en dag i taget och beslutet när det kommer. Men kan inte rå över tankarna och att de kommer. Ibland låter jag dem stanna, ibland slår jag bort dem. Jag har blivit en aning orolig över den behandlingen. Efter att ha pratat med patienter och bekanta som varit nära att dö pga cytostatika. Kroppens organ har inte orkat mer och lagt av. Att höra det tvingar mig tänka ett varv till. För mig känns det också som att kruxet ligger i att läkarna inte kan säga om det kommer hjälpa lika bra som i samband med strålning. Alltså kombinationsbehandling – cytostatika plus strålning. Det alternativet har de sett haft en bra effekt på min tumörsort. Problemet för mig är att jag redan fått strålningen min kropp troligtvis klarar av, så kombinationsbehandling är inte aktuellt som det lät.
Hur sjutton ska man tänka då egentligen? Är det värt att gå igenom en behandling som kommer vara tuff och som får en att må piss och kanske inte ens ger resultat? Ska man skita i det och prova det alternativa? Ska man köra cytostatika och hoppas det hjälper?
Jag behöver inte ta beslut nu, jag har inte ens gjort röntgen än, så allt hänger i luften för tillfället. Vet inte ens vad som hänt med Mårten sen operationen, men klumpen i magen infinner sig ändå till och från. Den där jävliga ”tänk om”-tanken, som jag slår bort allt som oftast. ”Tänk om” för sällan något bra med sig, ändå är det saker jag behöver gå igenom. Saker som ligger till grund för ett så bra beslut som möjligt. Ännu ett beslut som kan vara avgörande för framtiden, kan de inte bara ta slut? Kan jag inte bara få vara ifred nu? 
Jävla Mårten, wish you got cancer and died.
Emma
Emma Skoglund 