Utbildningshelgerna med Ung Cancer är något som ger mig så mycket energi och ork att fortsätta kämpa mot Mårten. Att träffa andra som förstår bättre än någon som aldrig varit med om liknande saker som cancer innebär. Speciellt tidigt i livet, det ställer ju till både det ena och det andra. Det är även ett forum där jag får utlopp för mitt intresse för psykologi och kriser. Vi pratar så klart mycket om cancer och det mesta är cancerberört, inte speciellt konstigt med tanke på varför vi alla är där. Alla har drabbats av cancer, på ett sätt eller ett annat. Antingen personligen eller som närstående till drabbad. Men samtidigt tänker jag att man kan applicera det vi får lära oss på så mycket mer än ”cancer-kriser”. Sjukdomar, förluster och förändringar i livet kan ju alla leda till en kris. Hur vi som människor beter oss, reagerar och agerar. Påverkas och förändras. Hur vi önskar bli bemötta och hur vi kan hjälpa andra på bästa sätt. Alla sådana frågor gör att jag spetsar öronen, jag kan lyssna och prata i timmar om det. Psykologi och psykisk ohälsa. Två saker mitt hjärta bultar hårt för.
Apropå psykisk ohälsa så kikade jag nyligen på säsong två av Djävulsdansen med Sanna Lundell och Ann Söderlund. Vilket viktigt program, finner inte ord nog för det! De tar upp så många bra frågor och vinklar och jag älskar att det pratas mer om just det; psykisk ohälsa.
Lånad bild från SVT.
När jag själv drabbades av cancer blev det ganska naturligt för mig att ”nischa” in mig på cancer. Det föll sig naturligt då jag personligen vet hur det är att leva med det. Som drabbad och numera även som anhörig till min syster. Jag bloggar om cancer, lever med cancer, har vänner och bekanta som levt/lever med cancer. Dessutom ett projekt på gång som rör cancer. Så ja, det finns en hel del cancer i min vardag. Men jag blev så lättad och glad när Åsa – som medverkar i Djävulsdansen – säger en så klockren sak. Hon sätter verkligen huvudet på spiken i orden jag så många gånger letat efter. Åsa lever som närstående till hennes bror som har diagnosen schizofreni och forskar även inom läkemedel mot schizofreni vid Uppsala Universitet.
Sanna Lundell frågar henne; ”Blir du aldrig trött på sjukdomen, att allt i ditt liv präglas av den? Kan du inte känna att du vill vara bland friska människor.” Jag förstår så väl att Åsa får frågan. Undrar själv hur många som funderar över att ställa mig samma fråga fast gällande cancer. Åsa svarar så klockrent. ”Nej, fast jag ser inte det som sjukt… Vad är friskt och vad är sjukt? Det är våra normer som säger det. Jag ser inte på det sättet alls”. Jag känner samma sak när det gäller dem jag umgås med som har cancer. Eller projekten jag engagerar mig i. Jag ser inte personerna som sjuka, jag ser dem som vem som helst. Jag delar inte upp min omgivning i friska och sjuka. Sen kanske man inte kan jämställa de två sakerna – psykisk sjukdom och cancer – men jag känner ändå att tankesättet är detsamma.
Jag förstår vad Sanna menar, men kan inte alls känna igen mig i den där ”normen” som verkar finnas i samhället. Friskt, sjukt, potejto, potato. Jag ser det inte som att hela mitt liv präglas av cancer, även fast det kanske gör det. Jag vet inte? Men tänk att det verkar vara så lätt att se en sjukdom som sitter psykiskt – och inte syns – som ett tillstånd. ”Hon är bipolär, han är schizofren.” Är jag cancer då eller? Nej. Det är sjukdomar – allihop! Man är inte, man har. Har.
Jag ser det i alla fall som något positivt. Som Åsa sen fortsätter ”vanliga människor är ganska tråkiga, men människor som har psykiatrisk diagnos har en knorr som är rätt kul. De har ett annat sätt att tänka vissa gånger och kan förklara saker på ett mer nyanserat sätt än vad vi kan.” Så klockrent. Hatten av till dig Åsa! Tack för att du satte ord på något jag själv velat säga:
Jag ser det inte som friskt och sjukt. Dessutom är det något jag brinner för, så det tillför enbart mer energi och livslust. Hjärtat slår liksom lite extra mycket.
Emma
Emma Skoglund 