WHEN HELL BROKE LOOSE.

Jag minns inte längre exakt vad jag gjorde kvällen innan jag kraschade. Jag minns att jag levde ett hektiskt studentliv och kvällarna på Kåren och krogen var ganska många. De där första veckorna i september 2011 bestod av ännu en skolstart på högskolan och jag skulle börja mitt tredje och sista år på Samhällsvetenskapliga programmet. Vi hade haft 2 rookieveckor med de nya studenterna och om jag inte är helt ute och cyklar så var det avslutningsfest på Kåren den där lördagen. Mitt ansvar under nollningen hade varit att planera veckorna tillsammans med de andra i linjeföreningens sociala utskott. Tredje veckan med nollning var inte lika intensiv och var mer fri, så jag började andas ut en aning. Stressen och pressen började släppa.

Det hade varit slitsamma dagar med plugg, extrajobb på Lagerhaus, Kåren-engagemang och därefter träning och socialt liv. Festandet och alkoholen var då inga konstigheter, ändå undrar jag än idag hur jag orkade. Men så gjorde jag ju inte det heller. Min kropp sa stopp – av flera anledningar. Både mamma och pappa ringde mig under den perioden och uttryckte sin oro. Jag hade sådan huvudvärk att jag inte tog mig ur soffan vissa dagar. Värken sprängde så pass i min stackars skalle att jag inte kunde styra ögonen. Jag klagade och hade ont, men viftade med handen. ”Äsch, det lugnar sig snart. Nollningen går in i sin sista vecka nu ju. Sen är det back to normal.” Så kom lördagen och vi hade den där avslutningen på kåren och typ 20 timmar senare stod jag hemma i köket och diskade. Jag minns att jag hade kul kvällen innan. Minns dock inte var vi hade förfesten. Var det då vi var hos Gustav? Var det den kvällen det var toga-tema? Vad hände den kvällen? Jag vet inte, alla fester smälter ihop och det finns inte längre någon kronologisk ordning.

Jag stod med händerna i ett skummigt Yes-vatten hemma på Haga när yrseln slog till. Jag släppte disken och satte mig på köksstolen. Illamåendet kom. Jag åt yoghurt och banan, för det första jag tänkte var blodsockerfall, så klart. Inget blev bättre. Rummet snurrade mer och jag gick till toaletten. Kunde inte kräkas, kunde inte stå upp. Jag låg på badrumsmattan och min kropp var svag och konstig. Jag ringde 1177 (sjukvårdsupplysningen) för att få hjälp. En kvinna svarade medan jag satte mig på sängkanten i min lilla etta. Där blev jag sittandes under hela samtalet tills taxin kom. Under telefonsamtalet tappade jag känsel i min vänstra kroppshalva och avståndsbedömningen i vänster arm var som bortblåst. Jag kände inte golvet med vänsterfoten.  Ändå bad hon mig cykla till sjukhuset för att få hjälp. Hon ansåg att jag var bakis och att jag skulle lägga mig och vila. ”Ta en alvedon” ungefär. Jag minns fortfarande känslan jag fick när jag sneglade på sängen. Bara tanken på att lägga mig ner fick mig övertygad om att om jag gjort det, då hade jag inte suttit här idag.

Min kropp skrek rakt ut att något var fel och dödsångesten var så stark. Jag bodde och var ensam, skräckslagen och övertygad om att jag höll på att dö. 1177 propsade fortfarande på om sin teori om att jag var bakis. Paniken grep tag i mig och jag bröt ihop i telefonen. Hon hörde allvaret i min livrädda 21-åriga röst som bönade och bad mellan tårarna. Efter många om och men skickades till slut en taxi som körde mig till sjukhuset. När jag väl kom fram till akuten hade det börjat rycka i min vänstersida. Jag hade som små tix i ansiktet, benet och foten krampade. Känseln- och avståndsbedömningen var fortfarande borta i hela vänster sida av kroppen. Jag släpade mig in på akuten, stötte mig mot väggen och storgrät medan musklerna krampade. Jag stod upp, tittade förvirrat omkring mig och undrade var sjutton jag skulle. En person pekade mot luckan där man anmäler sig. Jag lyckades ta mig dit, få fram ”Jag behöver hjälp” innan allt blev kolsvart. Då måste klockan varit efter 22 någonting.

När jag vaknade var det totalt kaos runt mig. Slangar och nålar i armarna, dropp och vårdpersonalen stod lutade över mig och kändes som yra höns. ”Vad har hänt?” frågade jag chockat när en sköterska säger att hon måste sy mitt högra ögonbryn. ”Det sprack när du ramlade och slog dig.” Ramlade? Slog mig? Jag kunde inte öppna ena ögat men hade inget minne av något av det. Sköterskan tittade på det 21-åriga frågetecknet i sjuksängen och fortsatte. ”Vi hittade dig krampandes på akutens golv. Du fick ett epilepsianfall…” Morgonen efter tog jag den här bilden, vet inte varför men är otroligt tacksam att jag gjorde det. Resten av den natten är dimmig. Har inget minne av röntgen jag gjorde och få av undersökningarna. Minns ljudet av sköterskornas steg i korridoren. Hur deras röster försvinner långt bort och kommer tillbaka. Sömnen som kom och gick. Runt 4 på morgonen fick jag ett eget rum. I mina tankar var jag så övertygad om att jag hade gått in i väggen. Att läkaren skulle skriva ut lite mediciner som jag skulle äta under en period och beordra mig semester. Sen skulle allt vara bra igen. Fortfarande den där tanken om ”Ääääsch, det är inte så farligt.” Fortfarande sådan förnekelse trots den tumultatade kvällen och natten då jag trodde jag skulle dö.

Det var 11 september 2011. Jag föll likt tvillingtornen gjort exakt samma dag, fast 10 år tidigare.
Det var då Mårten slog ner som en bomb i mitt liv och dagen efter var det möte med läkaren. Då kom de där orden som ingen vill höra och min syn på livet blev för evigt förändrad.

Emma