…säger de. ”Jag hade aldrig orkat eller klarat av det du går igenom.” Meningar som jag får höra ganska ofta och där står jag och undrar vissa dagar vad de menar. Stark? Jag? Vissa dagar känner jag mig lika liten och rädd som ett barn som tror det bor monster under sängen. De dagarna känner jag mig inte stark över huvudtaget, bara liten. Dagar, eller kanske till och med timmar, innan orden kommer mot mig har jag legat hemma som en våt fläck och undrat hur jag ska kunna gå vidare. Då har skiten tagit över och jag krackelerat inifrån och ut.
Men du som säger att du aldrig skulle klara av det jag går och har gått igenom, har ingen aning vad du pratar om. För du skulle visst klara av det. Du skulle vara så illa tvungen. Att lägga sig ner och ge upp är inte ett alternativ, så man fortsätter framåt. Det tror jag 99 % av jordens befolkning skulle göra, oavsett vilken kris eller katastrof de går igenom i livet. För man måste, det finns bara ett alternativ. Keep going. Jag håller inte med alla gånger om att jag är stark. Modig kanske, ja. Valen och besluten jag tvingats ta har krävt omänskligt mycket mod och ibland undrar jag hur det gick till. Att jag landade i vissa beslut och faktiskt vågade ta dem. Men det gick, som så många andra ”omöjliga” saker här i livet.
När jag får höra att jag är stark känner jag mig ibland lämnad ensam. Speciellt de dagar jag är skör. Stark är ett ord som gör att det skaver i mig när jag hör det. Som att personen i samma stund indirekt säger ”du klarar dig själv”. Som att jag är någon övermänsklig person som aldrig behöver hjälp eller stöttning. Det behöver jag. Utåt skrattar och ler jag och många verkar inte se mig som en svag person. Men vad är en svag person egentligen? Och vad är det att vara stark? Är det att alltid klara sig själv? Att inte be om hjälp? Jag behöver hjälp, även om jag sällan ber om den. Styrka är i mina ögon att inse att man behöver hjälp och faktiskt ber om den i de stunderna. Så är jag stark? Jag vet inte. Att jag inte ger upp vet jag, men det är en annan sak.
Det fruktansvärt jobbigt att vara en person som ses som stark, för då blir man ganska lätt automatiskt själv på toppen. Det känns som att människor ställer sig frågan ”vad kan jag hjälpa henne med? Hon som är så stark, så klok och modig.” Det känns som att vissa tänker så lite om sig själva. Som att de tänker att de inte har något att ge eller stötta sådana som mig. Så det blir lätt ensamt att vara så där ”stark”.
Nästa gång du träffar den där personen. Ja, du vet, den där personen du aldrig sett bryta ihop eller gråta. Den där personen som du ser som så stark. Som kanske skrattar och ler trots att döden nyss knackat på dörren. Kom ihåg att även den känner sig som ett barn ibland. Även om du inte ser det eller känner det, så är också den personen rädd för monstren under sängen och kan behöva en hållande hand i mörkret. Den där ”starka” personen behöver också stöd. Måste du säga att personen är stark, så säg då även att du finns där för han eller henne. Jag känner mig ofta lämnad ensam när jag får höra ”du är så stark Emma”, för i samma stund känns det som du säger ”du klarar dig själv” och går. Där står mitt femåriga jag och vill gråta krokodiltårar. Jag är inte alltid stark, jag är bara människa jag med. Min cancer har gjort mig betydligt mer skör även om jag hittat inneboende styrkor i samma veva. Jag vet att jag bottnar i mitt mörkaste mörker och att jag tar mig upp igen. Men att ta sig upp ur den svarta avgrunden kräver hjälpande och stöttande händer.
Emma
Emma Skoglund 
Åhh Emma???? vilken vacker bild.
Jag ska inte bli långrandig för jag har egentligen gett mig själv kommenteringsförbud (vilket är otroligt orättvist mot dig och andra som bloggar, det finns en förklaring men den drar jag inte nu) men jag måste ändå säga något….
Dels det där med att ”vara stark” rent allmänt, jo visst vissa människor har lättare att vara tydliga, lättare att ta ledningen och/eller stå för sina åsikter och det är ju bra men som du säger ganska ensamt..det är ju lättare att ge sig på den man tänker ändå ”klarar” sig..men sparkar under bältet gör lika ont på alla människor????. Andra människor är starka genom att vara eftertänksamma, lågmälda och agera i det tysta, de tål inte heller stryk…det gör ingen. Alla behöver andras stöd.
Det jag ändå mer reagerar på är det där med att vara stark i sin cancersjukdom, alltså vad är alternativet? Chockad, utsatt för smärtsamma operationer och behandlingar, livrädd och förvirrad…det går liksom inte att värdera i stark eller svag, modig eller skräckslagen, livsglad eller uppgiven.
Att få cancer är helt enkelt livsfarligt och alla gör vad de kan utifrån sina förutsättningar och alla behöver få all hjälp som finns att få.
Hoppas, hoppas verkligen att du får det stöd du förtjänar.
Kram/Inger
GillaGilla
Tack Inger!
Tack för att du tog dig tiden att kommentera trots kommenteringsförbud – det uppskattas! Ja det är den där biten med att vara stark i sin cancersjukdom som jag är ute efter. Min poäng är just den, att det inte finns något alternativ, man bara måste härda ut och ta sig igenom det. Det är sådana saker som inte riktigt går att värdera på så vis, precis som du beskriver. Jag tror varken man är det ena eller det andra (stark eller svag). Eller jag kanske snarare ska säga att man är båda hela tiden – bara de ena eller det andra mer eller mindre i olika stunder och situationer. Men måste vi ens sätta ett ord på det? Jag har en aning svårt för ordet ”stark” för det känns ibland som jag ses övermänsklig och klarar allt själv. Vilket jag inte gör, som du säger – alla behöver hjälp ibland. Mina närmaste är ett fantastiskt stöd och det är bland annat genom dem jag klarar mig!
Sköt om dig, Inger
Kram!
GillaGilla