Sista dagen i Langa var det dags att hålla i klasserna. Carro som peppad hoppat runt på hotellrummet kvällen innan vaknade upp med feber och rejäl hosta. Så jag fick hålla i klassen med Sofire och Carro som moralisk support. Hon hade bäst koll på koreografin så jag fick smått panik alldeles innan vi skulle köra igång. Hjärtat dunkade i 180 och jag ville dra mig ur. Men Carro stod längst bak i salen och hjälpte mig och när jag tappade bort mig fick den stackaren lov att hoppa upp på scen med mig och rädda mig en aning. Det blev lite smått ”system overload” i min hjärna, där jag stod framför 50-60 danslyriska barn. 
Men så fort vi kom igång och jag bara fick bryta isen kändes det bättre. När jag såg att barnen hängde med och till och med tyckte det var kul drog adrenalinet igång. Efter det gick tiden snabbt och innan jag visste ordet av det var det över. Svetten rann men glädjen var så total. Idag ser jag tillbaka på den där stunden och tänker på vilken personlig vinst det var – att jag inte drog mig ur. Jag genomförde det och det gick till och med bra. Himla bra teamwork mellan mig och Carro också, och Sofire var en trygghet att ha med sig på scenen i början. Lyckoruset var totalt efteråt och jag hade så gärna gjort det igen om jag fick chansen.
Det var en genomsvettig Emma som inte kunde göra annat än att vara hysteriskt glad. Kvällen avslutades med matlagning hemma hos ledarna. Vår grupp delades upp i två och jag hörde till den som åkte till Thuthula som bor i Langa. Vi läste upp en av veckans uppgifter som var att vi skulle skriva en dikt av ett antal ord. Jag var mäkta imponerad av den höga nivån alla hade, själv kändes det som att min mest blev flummig. Är det kanske nu jag ska skylla på Mårten och min hjärntrötthet – ja jag drar det där cancerkortet som ursäkt för min smått skrattretande dikt!
Det var en känslomässig kväll som jag sent kommer glömma. Det kändes konstigt jobbigt att vi nästa dag skulle åka vidare i Sydafrika. Nya äventyr låg framför oss och det i sig kändes både spännande och kul. Men helst hade jag velat ta med alla från PPG som vi spenderat tid med under veckan.
Den där stunden på Thuthulas terass – reflektioner, känslor och trafiken i bakgrunden. Fin kväll, minnesvärd kväll. Hejdå-kramar och såklart tårar från min sida. Langa och de människorna tog mig med storm.
Emma
Emma Skoglund 