”Att leva med obotlig hjärntumör är som att gå runt med en vilande vulkan i huvudet. Man vet att det kommer ett utbrott, det är bara en fråga om när. För min del tog det fyra år innan tumören blev aktiv och började växa igen. I juli kom beskedet om tillväxten och läkarna vill operera, för att köpa mig tid i livet. När vi reste från Sverige var jag osäker på vilket beslut jag skulle ta – att genomgå operationen eller inte. Riskerna med förlamning är stora och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd. Jag är rädd att mista min frihet, min livskvalitet.
Här i kåkstaden Langa har jag träffat barn med olika funktionsnedsättningar. Det har gett mig perspektiv på min egen situation. Även om jag opereras och hamnar i rullstol har jag fortfarande många möjligheter i mitt liv, möjligheter som många av barnen här saknar. De har gett mig otroligt mycket mer hopp och jävlaranamma.”
Emma
Emma Skoglund 