Efter några besök på PPG var jag rätt mör. Vi fick en av dagarna lyssna på två föreläsare. En av dem var en ung tjej som satt i rullstol. Minns så väl hur vi satt i den stora salen som de använder till allt från danspass och olika klasser till föreläsningar och information. Direkt hon kom in och jag såg rullstolen kände jag hur den där jobbiga känslan dök upp. Det här blir jobbigt. Hon började prata, väldigt nervös och jag kände med henne. Jag satt på första raden, nyfiken och öppen för vad hon skulle berätta. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa mig i min egen situation och tankarna på eventuell rullstol. Hon hade varit med i en bilolycka och blivit förlamad i benen. Ganska tidigt i föredraget berättade hon vad hon hade tänkt när hon på sjukhuset fick reda på vad som hänt och dess konsekvenser. ”Hur blir mitt liv nu?”
Hon pratade om frustrationen och den där frågan ”varför jag” som ständigt dök upp. Redan där bröt jag ihop. Hjärtat expanderade i bröstet så fort hon öppnade munnen kring hennes tankar om situationen. Jag kände igen mig i så mycket som hon beskrev. Livet innan, den kroppsliga förändringen, framtiden, alla ens drömmar. 
Jag bet ihop men tårarna rann och rann. Jag kände hur fokuset i rummet riktades från tjejen till mig och det kändes dumt. Alla ledarna på PPG visste inte vad en operation skulle innebära för mig, eller ens speciellt mycket detaljer kring min cancer. Vi hade inte hunnit komma till den biten än, vilket jag tyckte var skönt. Jag vara Emma, bara Emma. 100% mig själv och inget Mårten-fokus. Men just i den där stunden blev det fel. Mina tårar tog över helt och allt jag byggt upp under de första dagarna fullkomligt rasade. Det var som att livet ställde sig i dörröppningen som mina känslor var påväg ut genom. Stopp nu, nu ska vi ta itu med det här, ungefär. Jag var bara illa tvungen att lyssna, för att hålla. Högt snörvlande och med blöta kinder gick jag för att ta luft. Jag fixade inte att sitta kvar, tårarna hade inget slut. Ante kom efter. Han jobbar på Ung Cancer och har nog sett mig i alla mina olika känslolägen. Lyrisk och glad, flummig och övertrött, nere i den svarta avgrunden och otröstligt ledsen. Frustrerad och arg, men också peppad. Ja alla lägen. Vi pratade och jag fick ventilera. Vet inte hur många näsdukar jag använde under den där stunden. Vi missade hela föreläsningen. Det var synd, men jag blir fortfarande känslomässig och gråtmild när jag tänker på den stunden. Den gjorde så otroligt mycket för mig, den hjälpte. Han hjälpte, ännu en gång. Att prata om hela situationen, vända och vrida. Gråta ut och skratta om vartannat, det är mitt sätt att hantera det. Bearbeta skiten och sen gå vidare.
Innan vi satte punkt för den dagen i Langa gick jag in i den stora salen igen. Jag fick bara lov att prata med tjejen innan vi åkte – annars hade jag ångrat mig resten av mitt liv. Vi pratade, jag förklarade varför jag reagerade som jag gjorde och hon förstod. Jag fick tips och peppande ord och kände mig redo att sätta mig i bussen. Men det var märkligt att säga hejdå den gången, jag hade kunnat prata hur länge som helst med henne om hennes erfarenheter. Under bussfärden var hela jag känslomässigt överallt, jag gick från att skratta till att känslorna svallade inombords och jag bet mig i läppen. Känslomässigt var jag urvriden och jag orkade knappt tänka mer.
Den dagen var en av de dagarna som påverkade mig på ett sätt jag inte trodde var möjligt, det hände något inom mig även den dagen när jag tänkte på min situation och operation. Som att någon tryckte på en knapp inuti.
Emma
Emma Skoglund 