Dagarna i Langa hos Project Playground var intensiva. Det var omöjligt att inte reflektera extra för min del – över allt möjligt – när jag var där. Alla möten med människorna väckte otroligt mycket känslor. Både glädje och sorg och jag konstaterade ännu en gång att livet är så dubbelt. Kontrasterna inne i Kapstaden och Langa var en insikt som var hård att smälta och jobbig att ta in. Segregationen vi både fick se och höra om var hjärtskärande. Jag har något enormt svårt att ta in att människor gör skillnad på folk och folk. Att jag som är vit skulle vara bättre eller i högre i status än någon som är tex svart… fruktansvärt. Jag hatar det synsättet, de som ser människor på det sättet tycker jag nästan synd om. Så korkade att de inte förstår bättre.
Jag tänker på alla utmaningar och svårigheter de lever med dagligen i Langa. Fattigdom, kriminalitet och våld, för att nämna några. Trots att livet i kåkstäder är svårt var det mycket glädje om dagarna. Jag fick hur mycket energi som helst av alla i Langa. Glädjen och stämningen gick att ta på och det är både fascinerande och magiskt att få ta del av det. Det smittade av sig och fick mig att vilja vara mer som dem. Jag älskar deras energi, trots svåra omständigheter. Det är ett mål att sträva efter om något. Tanken på deras skratt, skämtande och energi får mig fortfarande att le.
Langa gav mig ett ännu större perspektiv på min situation. Något jag tog till mig extra var hur omänskligt handikappade bemöts i samhället. Vi fick vara med i deras klass Play on wheels, som är en klass där de jobbar med funktionshindrade barn och unga. Barnen får en individuellt anpassad arbetsterapi och kapacitetsträning och syftar till stor del att barnen ska få vara barn. Skratta och leka precis som vilket barn som helst. Att se dem – både ledarna och barnen – gjorde mig varm i hjärtat. Rörd. Att de fick hjälp med sina svårigheter utifrån deras egna behov, fantastiskt.
Musiken och trummorna var aldrig långt bort i Sydafrika. Det var ännu en del som jag blev helt förälskad i hos det afrikanska folket. Mina operations-tankar låg i bakhuvudet och det var när jag stod och kikade på barnen och ledarna – som skrattade och umgicks – som jag bestämde mig för att göra operation. Jag kände hopp även om jag skulle hamna i rullstol, precis som några av barnen. När jag reste ner till Sydafrika var jag oerhört osäker på att göra operationen. Jag lutade åt att inte göra den. Jag var så tveksam till hur mitt liv i rullstol skulle bli. Det jag såg framför mig var allt jag inte skulle kunna göra, att jag skulle behöva daglig hjälp och så vidare. Frågan om vad livskvalité är och för mig blev det tydligt; så klart man fortfarande kan ha det trots funktionshinder. Att se barnen och höra om deras framsteg gjorde mig hoppfull och gav mig massa jävlaranamma. Dessutom kändes det galet orättvist av mig att säga att jag skulle bli av med min livskvalité om jag hamnade i rullstol. Det var en stor rädsla jag hade, men jag insåg också hur fel det var att tänka så. För på samma gång sa jag ju faktiskt att de barnen inte hade livskvalité. Nej fy, så orättvist. Tänk om, Emma, tänk rätt.
Jag har lärt mig att livskvalité inte har någonting med om du kan gå, prata, se eller vad det än är för fysiska problem. Livskvalité för mig är att ha familj och vänner att umgås med, vara i naturen och hitta på saker man gillar. Livet blir annorlunda när även kroppen går igenom stora och svåra situationer. Förändringar. Men livet kan fortfarande bli fantastiskt fint och bra, även om svårigheterna kanske dyker upp oftare.
Emma
Emma Skoglund 