LÅT MIG FÅ LEVA LITE TILL.

Hur ska jag formulera mig? Så mycket känslor far runt i kroppen just nu. Det har varit många turer med Mårten. Många. En början som kändes som ett svart hål. ”Du har en ovanlig tumör, som vi inte vet så mycket om och som sitter på ett dumt ställe. Du är ung och alla risker är tyvärr väldigt stora.” Det är ord som förföljt mig i 5 år. Redan när jag fick dem bestämde jag mig – jag ska göra allt för att motbevisa läkarna. Både deras dåliga diagnos men framför allt extremt osäkra prognos. Framtiden, vad är det? Läkarna verkade skeptiska till att jag hade en. Själv har jag hela tiden haft en inneboende röst som sagt ”jag ska fan leva!”. Jag ändrade kost, motionerade och tränade när jag orkade. Jag vände mig till alternativa behandlingsmetoder och alla möjliga lösningar för att hjälpa kroppen att skapa så bra förutsättningar jag bara kunde. Hela tiden har de där orden funnits i min tillvaro. Hotet om min existens, hotet om min framtid. Ibland har hotet stått mitt emot mig, utmaningar som stirrat mig rätt i ögonen. Andra gånger har de varit längre ut i periferin, lite lurandes bakom något hörn medan jag försökt leva mitt liv. Idag väntade nya besked och frågorna kring hur min framtid ser ut var många.

Muntorrheten var total på bussen mot Falun, jag kände mig smått orolig och nervös. Väl framme mötte jag mamma och vi skrattade och skämtade som alltid. Nervositeten blev något bättre, även om den fortfarande fanns där. Vi klev in på onkologens rum på Falu lasarett. Mitt första besök på blodmottagningen och jag var till 99% säker på att de skulle säga att jag skulle få cellgifter. Onkologen ställde frågor i vanlig ordning, så där som läkare för det mesta gör. Jag svarade och berättade om diverse svårigheter eller problem. Uppdateringar om kroppens status, innan vi gick in på min lista med frågor. Nina, onkologen, var en härlig person. Jag tror hon snappade upp min personlighet och jargong väldigt snabbt. När man vågar slänga ur sig skämt som ”Jag är ju sjuk i huvudet, så jag har ju något att skylla på i alla fall” och skratta gör det hela situationen mycket lättare. Hon skrattade och hakade på mitt skämt. ”Ja vad sjutton ska vi andra skylla på?!”. Jag fullkomligt älskar sådant, när man kan skratta 2 minuter efter att ha pratat om cellgifter och cancer. Det är så jag överlever.

Under hela mötet såg jag henne inte titta på klockan en enda gång. Hon tog sig verkligen tiden att ta emot mig och alla mina funderingar. Det är så skönt och betydelsefullt att sitta med en läkare som inte stressar igenom mötet.

Vi pratade om tumören. Att de vill göra en magnetröntgen och sedan prata ihop sig i tumörteamet i Uppsala. Min situation är lite speciell. Hade jag fått diagnosen idag hade de gett mig både strålning och cellgifter. De har lärt sig en del på 5 år. Att ju mer aggressiva i behandling de är mot min tumörsort desto bättre blir prognosen. Nu har jag redan fått strålning och de vet inte om cellgifter kommer ha samma effekt då som när man strålar i samma veva. De behöver diskutera saken. I tumörer finns det olika så kallade markörer, de kan ge en fingervisning kring prognos om jag förstod det rätt. Antingen är det markör åt det positiva hållet eller åt det negativa. I mitt fall ser de att jag har positiva markörer, vilket bidrar till en bättre framtidsprognos. Hon förklarade och förtydligade. ”Vi pratar alltså om tiotals år”. För första gången på 5 år hör jag en läkare tro att jag kan ha en framtid som sträcker sig över tiotals år. Jag vågar knappt tro det. Det innebär så mycket. Hoppet väcks till liv och tankarna flyger till forskningen. De har lärt sig mycket på mina 5 sjukdomsår och än är det bara nya kunskaper. Men nya kunskaper innebär ett steg närmare nya behandlingar – som idag tyvärr inte finns.

Förra året skrev jag ”låt mig bara få leva lite till, så forskningen går framåt och jag hinner med den”. Nu känns det som att läkarna tror att jag har en ärlig chans att faktiskt kanske kunna hinna med den, forskningen. Bli månadsgivare och du ger människor som mig chansen att få leva längre! För mitt liv, det hänger på forskning och nya kunskaper, som kan leda till behandlingar som behövs. Det kan vara det som räddar eller fäller mig.Positiva besked idag och nu jävlar livet, nu är jag så hög på dig så det här kan bli farligt. Hybris-Emma packar väskan och sticker till Västerås imorgon. Projekt och inspelning på gång. Jag tror jag ska explodera. Livet har aldrig känts så möjligt som nu. Fuck Mårten, jag har ju sagt att du valt fel person att utmana!

Emma