SYDAFRIKA DAG 2, LANGA, DANS & TRUMMOR.

Första dagen i Sydafrika var en bra start för min del. Uppe på Table Mountain kändes det som jag hann stanna upp en kort stund och landa. Som Dalai Lama sa när han satte sig på bänken efter att han klivit av flyget och hans säkerhetsvakter frågade varför han satte sig där. Han hade bråttom för han var ju sen till en tillställning, menade de på. ”Jag väntar på att min själ ska landa”, svarade han lugnt. Resten kan vänta, ungefär. Vet inte om det är sant men oavsett vad så kändes det lite så. Som att min själ hann ikapp min kropp. Vi fick information om kommande vecka innan vi alla trött och tungt landade i sängen på hotellet.

Morgonen efter vaknade vi tidigt och traskade ner till frukosten. Jag som är svag för hotellfrukost var extra lyrisk, den hade hypats något enormt från Ante och den gjorde mig inte besviken. Tvärtom, beslutsångesten var total där jag stod och skulle välja och vraka bland alla godsaker. Försöker leva lite mer efter Antes filosofi: att hypa saker och se fram emot dem, ”för då mår jag så där gött” som han uttryckte det. Jag lever efter helt motsatt filosofi – låga förväntningar, så blir jag inte besviken. ”Men blir du besviken så har du ju iallafall fått må lite extra bra innan”, var hans svar och sant tänkte jag som köpte det han sa. Helt klart värt att tänka på om du frågar mig, så jag övar fortfarande på det. Att hypa och se fram emot saker, sen ta besvikelsen OM den kommer när den i så fall kommer. Vem vill inte må lite extra bra liksom? Gött, som göteborgarn hade sagt! Hah, vilket sidospår jag hamnade på nu.

När vi käkat gick minibussen mot Langa. Tankarna som snurrade i huvudet var många. Vad kommer vi få se? Vilka kommer vi möta? Hur kommer det vara? Hur kommer det kännas? Som extremt typiska svenskar spred vi ut oss över hela bussen, nästan alla satt för sig själv och det känns ju smått komiskt. Minns  hur jag lutade mig framåt på sätet och kikade ut genom fönstret. Samtidigt som funderingarna fanns där var jag ivrig. Är vi framme någon gång eller? Det tog ungefär 15 minuter till Langa, alltså ingen tid alls, men jag var under ytan otålig.14111669_10154073831234263_2118556092_nVi körde in i Langa och för min del blev det oväntat känslomässigt när jag tittade på de barfota barnen som nyfiket kikade mot oss. Gråten stockade sig i halsen och jag tänkte att det här blir jobbigt. Men när vi klev ut var det som att någon tryckte på en känsloknapp och allt switchade. Glädjen och energin som var på Project Playground är svår att beskriva. Det är något som måste upplevas för att kunna förstås. Att komma dit och träffa alla var som att komma in i en stor öppen varm famn. Speciellt och otroligt fint. Presentationslekar med ledarna som jobbar där och ”intervjuer” för att lära känna varandra lite mer. Ganska snabbt snappade vi nog allihop upp att det var väldigt högt i tak i organisationen. Glädje och skoj, de drev både om sig själva och med varandra – alltid med ett leende på läpparna och glimten i ögat. Jag kunde inte göra annat än att le där.

Vi slängdes in i organisationen och fick från början bjuda på oss själva. Något jag tror var riktigt bra för det fick iallafall mig att sluta tänka så värst. Det där ”åh gör inte bort dig nu, Emma!” blev utbytt mot ”Äsch, bjud på det!” om något skulle gå snett. En av de första sakerna vi fick lära oss var att spela trummor. Jag hade Elias bredvid som dundrade på med sina trumpinnar. De liknade mer en stock än det vi här hemma kallar för trumpinnar. Ja, just det pinnar. Tror vi båda hade problem med rytmen och skrattade åt det hysteriska trummandet. Nej, takten var inte alltid hundra och jag kämpade med min vänsterhand som fuckade upp min rytm totalt. Tur att jag fick en trumma som inte dånade lika högt som Elias.14089590_10154073831209263_1958946871_n De sjöng och dansade. Med stora leenden kom de med alla möjliga olika hattar som vi dansade i. Jag fick en komisk och varm tigermössa som jag hoppade runt i. Behöver jag ens säga att vi skandinaver var en aning stelare än afrikanerna? Tror inte det.14045262_10154073848224263_1451673340_oRundtur i Langa följde. Dat som är en av ledarna på PPG berättade massor om Langas historia. Allt från kampen med apartheid, de sjuka lagarna kring passen, till djurlivet och hur gatorna tidigare bara varit obeboelig sand. Han hade mycket att berätta och jag kunde lyssnat i timmar. Svårt att inte känna hur det knöt sig i magen när jag fick höra vissa saker. Mitt medmänskliga hjärta brast X antal gånger och känslorna svallade till ytan. Ögonen tårades och det var omöjligt att inte bli påverkad och ta till sig historierna. Min hjärntrötthet var ganska stor efter resa och intryck, så jag minns tyvärr inte alla delar – men det viktiga budskapet gick fram.14081370_10154073906469263_844443922_n14101903_10154073906409263_1823138259_n14088919_10154073872549263_437194508_n14089349_10154073906449263_1451777131_n14081041_10154073906464263_2051345561_nFotocred till Elias som lyckades så mycket bättre än mig med bilderna från promenaden.
14101708_10154073899524263_1041611024_n

Barnklassen lekte livligt i bakgrunden. Vi packade ihop våra grejer, satte oss i minibussen och avslutade dagen med middag på stranden till solnedgång. Hur bra? Underbart och oförglömligt.14111723_10154073921439263_445998040_n14111808_10154073919954263_501134343_n14080993_10154073920199263_1161528128_n

Solen försvann snabbt bortanför horisonten och det blev kyligt i luften. Sängen väntade och ett nytt äventyr dagen efter. Där och då kände jag mig så otroligt tursam. Att få sitta där med det gänget, efter dagens alla upplevelser, människomöten och berättelser. Att få dela det med dem. Det är pure bliss.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s