Det var ett glatt och exalterat gäng som klev på flyget mot Sydafrika. Jag var en aning trött, men allt vi hade framför oss gav mig ändå otroligt mycket energi. Minns inte hur många timmar resan tog, men jag var underhållen av en Maja som satt i stolen bredvid och kikade ut genom det lilla flygplansfönstret.
Vi landade i Kapstaden och vi kände oss nog en aning möra allihop. Direkt från flygplatsen till Table Mountain och jag funderade hur det skulle gå. En del av mig ville bara lägga mig på hotellrummet och vila, en annan del tänkte ”Äsch sova får jag göra i graven!”. Min nyfikenhet gav mig energi jag inte vet var den kom ifrån. Men det är ju också så mycket jag; rädslan att kanske missa något kul eller minnesvärt. Det präglade hela min resa kan jag konstatera.
Vi åkte upp på berget och utsikten… ja jag finner knappt ord.
Ja, där uppe gick vi bland molnen och blickade ut över landskapet. Vilken vacker dag det var. Jag hade kunnat suttit kvar på det där berget i all evighet och tittat. Andats, njutit och bara tittat. Tröttheten jag kände innan var som bortblåst. ”Jag tog mig hit, I made it, jag är här nu” var en tanke som dök upp x antal gånger. Den där stunden är en stund jag aldrig kommer glömma och en del av mitt hjärta finns fortfarande kvar där uppe. Bland molnen i Sydafrika, där kände jag mig hel. Där och då kändes livet vackert och oslagbart.
Emma
Emma Skoglund 