THE LITTLE THINGS IN THE PROCESS.

Att inte veta vad man vill med sitt liv, vad man tycker om att göra eller vad som får en att må bra, det är jobbigt. Minns när jag satt hos min terapeut Eva och mådde dåligt. Jag befann mig på botten och hade ingen aning hur jag skulle ta mig upp eller vad jag ville med mitt liv. Jag kände mig tom. Hon ställde frågor som ”Vad mår du bra av?” och ”Vad gillar du att göra?”, där satt jag som ett frågetecken. Tårarna rann och jag kände mig som nollställd. Frustrerad över att inte kunna svara på så simpla frågor, kan en tycka. Men jag hade inget svar. ”Vadå vad mår jag bra av? Jag har ingen aning. Ge mig något exempel på vad det kan vara?”. ”Okej, sådant som att ta ett fotbad, att läsa en bok?” svarade hon. Hon som är som lugnet själv. Jag nystade i mig själv och tankarna började komma.För mig blev det för stora frågor. ”Vad vill jag med mitt liv?”. Herregud, enormt stor fråga och måste vi ha svaret? Vi vill gärna ha svaret och samhället tycker nog att vi borde ha det också. Det tog lång tid innan jag hittade mitt svar på den frågan, år nämligen. Jag tror också det är ett svar som är i ständig förändring, i alla fall om man är som jag – en junkie på att utvecklas och lära mig mer. Tänker jag tillbaka på mina 5 senaste år känns det som jag gått igenom kris efter kris. Har det inte handlat om dödsångest och cancer, så har det varit min kroppsuppfattning och vikt, om inte det så har det handlat om spruckna relationer, tappad identitet eller allmänna ångestkänslor över framtiden. Livet. ”Hur ska det bli?”. Ovissheten, att inte veta och att ha fastnat i något av ett ekorrhjul av katastroftankar. Jag vet inte om det är en enda fet kris pga cancern eller om det är olika kriser med underkategorier. Det spelar egentligen ingen roll.

Det har tagit enormt mycket kraft och energi att navigera sig fram genom en snårig skog som vuxit igen för tusen år sedan. Rivmärken och blåmärken, omvägar och nya vägar, hinder att klättra över. Jag har hittills tagit mig över dem, varenda ett, fast jag – vissa gånger – i stunden frågat mig själv ”hur fasiken ska det här gå??”. Jag lever gärna efter Gundes melodi: ingenting är omöjligt.

Är det något jag lärt mig efter det jag gått igenom så är det att man ska lita på processen. Men det går inte att enbart lita på processen för att hitta svaren, man måste själv göra ett jobb. Göra val. Det som avgör är oftast inte de stora valen vi gör då och då, utan de små valen vi gör dagligen. Det är de som förändrar och hjälper oss att navigera i en ibland extremt igenvuxen skog. Frågan hur man ska ta sig vidare poppar upp medan man står där och fundersamt kliar sig i huvudet. För mig har det varit en lång process att hitta svaret på vad jag vill göra. Det började med att jag satt hos Eva och pratade om att jag mådde bra av att bada badkar, umgås med vänner och läsa. Fattade egentligen inte vad det hade med att göra vad jag ville med min framtid. Bada badkar var ju inte svaret, även om det hade varit schysst att få betalt för! Men så gjorde jag det, prioriterade de saker jag tyckte om. Jag trodde inte jag visste vad de sakerna var, men det gjorde jag. Jag behövde bara hjälp att stanna upp och lyssna, få några frågor som fick tankeverksamheten att hoppa igång. När jag prioriterade det som fick mig att må bra växte både intresset och passionen för vissa saker. På vägen plockade jag upp små pusselbitar som till slut bidrog till en helhet. En helhet och bild över vad jag ville med min framtid. Vad jag verkligen brann för att jobba med eller engagera mig i.

Jag tror vi har lättare att hitta svaren vi söker när vi mår bra och jag tror det är där vi oftast behöver börja. Jag behövde börja där, i mig själv och hitta välmåendet trots kriser från höger och vänster. Kriser gör det ännu viktigare att verkligen göra det där man mår bra av. De sakerna har varit som de där stunderna som gör att jag klarar av att simma upp till ytan för att hämta luft, när livet drar ner mig under vattnet.

Emma