Jag blir så besviken på mig själv. Fast jag vet att jag inte ska eller borde bli det. Men det är så frustrerande att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Att min hjärna är förändrad. Den är inte som förut, den kan inte riktigt bli som förut, inte under dagens förutsättningar med Mårten. Fucking Mårten.
Förut kunde jag diskutera, argumentera och livligt debattera utan problem eller svårigheter. Att prata har alltid kommit naturligt för mig, inga konstigheter. Men så slog ju bomben Mårten ner och skakade om. Saker blev annorlunda. Idag blir det lätt korvstoppning där uppe, speciellt när sömnen varit extra dålig. I konversationer kan jag höra i huvudet vad jag vill säga men ur munnen kommer inga ord. Jag får inte fram det. Det är som att det laggar i hjärnkontoret. Som att hela skiten har hängt sig. Som när man sitter vid datorn och den hakar upp sig. Allt man vill göra är att trycka på alla knappar för att få något att hända men inget sker. Nada. Så där sitter man med kokande frustration och stirrar på skärmen.
Precis så känns det med min hjärna. Jag letar efter omstartknappen för att få den att hoppa igång igen. Ruska på huvudet för att shake things up ungefär. När jag väl hittat omstartknappen eller fått bukt på laggandet i diktatorn Mårtens land har jag glömt vad vi pratade om. Det där jag skulle säga, ja vad var det då? Så jag funderar ett tag medan den tekniska hysterin pågår där uppe i hjärnkontoret och frågar sen, ”vänta nu, var va vi? Vad pratade vi om?” Signalerna i hjärnan är som små tekniksnubbar som springer fram och tillbaka i gångarna. Svetten lackar i pannan på dem och ännu en konversation med en trött Emma har fått lite hicka.
Jag känner mig lätt korkad i de situationerna. När jag inte hittar orden jag söker eller tappar bort mig mitt i en mening gång på gång. Det är den biten jag har svårast att acceptera sen jag blev sjuk. Att hjärnan faktiskt är förändrad efter operationer, strålning, mediciner och sömnproblem.
Det är en sak jag skäms för, för jag vill inte framstå som osmart eller rent korkad. Hur svårt ska det vara att bara säga det man tänker kan man ju undra? Oerhört svårt när hjärnkontoret tillfälligt stängt igen pga störningar på linjen. Jag vet inte hur många som förstår det bara, så jag skämtar och skrattar. ”Haha nu har jag glömt, jag skyller på Mårten, det är hans fel!”. Vissa gånger känner jag verkligen så; då kan jag skratta åt spektaklet. Driva om Mårten och hur segt det går med tankeverksamheten ibland. Andra gånger vill jag bryta ihop, svära åt helvetet och känna att folk förstår hur jag känner kring laggandet. Att det inte bara är en lätt ursäkt jag gömmer mig bakom för att jag inte vågar säga vad jag tycker eller tänker. Jag får bara inte fram det just då och det är så frustrerande att orden knappt räcker.
De kallar det tydligen hjärntrötthet eller mentaltrötthet. Själv kallar jag det värdelös korvstoppning.
Emma
Emma Skoglund 
Du är så duktig på att sätta ord på saker. Jag känner igen det där med att man inte riktigt hänger med, att hjärnan fungerar långsamt, från att jag blev utbränd. Kunde inte heller hänga med i diskussioner och jag fick be folk förklara flera gånger. Man kände sig så himla dum. Men nu i efterhand kan man iaf förstå varför det var så 🙂 det är svårt att acceptera att man inte har kontroll över kroppen alltid. Men men. Acceptans är något alla får jobba med. Stor kram på dig! Jag fortsätter följa din resa 🙂
GillaGilla
Tack så jättemycket, Annica! Ja, jag kan tro det, måste ha blivit rätt lika. Jag vet fler som berättat för mig att de varit utbrända och känt liknande saker. Verkligen, tur man förstår så här i efterhand, men det är ju så frustrerande i stunden. Yep, att jobba med den där acceptansen är nog ingen som slipper undan, tyvärr hah. Kul att du fortfarande läser, hoppas du mår bättre idag och att det går åt rätt håll för dig! 🙂 Stor kram!
GillaGilla