”Alltså, Emma… har du någonsin varit nära att ha magkatarr?” frågade Lena när jag pratat klart. ”Nej, men min hund har” svarade jag och skrattade medan tårarna rann. Det har varit en hjärtslitande dag. Ett samtal till Uppsala och svar att jag ska få träffa onkologen den 24 augusti. Hon ville träffa mig och prata eventuell behandling. Cellgifter eller inte? Andra alternativ på behandling? Är det vad som ska diskuteras? Återigen; cellgifter?
Finns det något som är oerhört svårt så är det att ställa om sig mentalt vad det gäller behandlingar. Efter operationen som gått så oväntat bra har jag känt mig hög på livet. ”Just nu är det så bra det kan bli, Mårten har aldrig varit mindre sen jag blev sjuk. Nu hoppas vi på att han gått i ide!” har jag hoppfullt tänkt. Här och nu, en dag i taget, ungefär. Tanken på att Mårten skulle fortsätta växa är en tanke som gör mig negativt knäsvag och äckligt yr. En tanke jag slagit bort. En tanke jag helst inte ens vill ta i. Nu känner jag mig nästan naiv och står återigen framför frågan ”Bra? Vad fan är egentligen bra i en situation med obotlig cancer?”. Bra idag är helt klart något helt annat än vad det innebar för mig för 5 år sedan.
Jag försöker att inte ta ut något i förskott. Men det är svårt att slå bort tanken på eventuella cellgifter. Vet inte om det känns bra eller dåligt. Bra om de kan göra något men ändå rejält kasst. Det senaste jag hörde om cellgifter var att det inte lät som någon idé då min tumör är ”låggradig”. Det har låtit som cellgifter skulle göra mer skada än nytta. Något man generellt sett inte ger låggradig tumör som min…? Har jag missat något? Har jag hört fel? Har jag tolkat fel? Cellgifter är ett kort jag på något sätt räknat bort. En detalj jag klippt ur hela Mårten-bilden. Det enda jag kan göra nu är att invänta mötet med onkologen. Väntan är denna gång inte lång, men ändå så oändlig… 
Något mer som också är så oerhört svårt är att hantera är att vara obotligt sjuk. En förkylning är tillfällig, den går över. Det mesta går över. Men så finns det ju de där sakerna som inte gör det. Det finns där, det som du tvingas leva med. Jag tvingas leva ett liv med Mårten. Cancer-Mårten. Helvetes-Mårten. The devil himself, in my brain. Inkräktaren. ”Kan du någonsin koppla bort det?” frågade Lena där vi satt i soffan med kaffe och en underbart livlig Julian. Jag svarade. Det finns där, men ja, jag kan koppla bort det. Vissa stunder tänker jag inte på det alls. Då njuter jag – oavsett om det är en gurglande Julian som exalterat viftar med armarna, eller vännen som pratar om semestern, eller hunden som glatt simmar i vattnet. Då är jag bara nu och tillåter inte Mårten att göra sig påmind. Han pockar på tids nog ändå där i bakhuvudet. ”Men det måste vara så otroligt jobbigt att det fortsätter hela tiden? Att inte riktigt kunna se något slut på det?” Mina tårar föll, återigen. Hon ser vad jag kämpar med, bakom fasaden av energi och skratt. Hon förstår att dagarna både är en kamp och en lycka. Att det är ständigt dubbelt. Att det är slitsamt att sitta i en bergochdalbana som kommer med överraskningar efter varje krok eller upp-/nedförsbacke.
Jag vet aldrig om överraskningen är positiv eller negativ. Det enda jag vet är att de kommer och att försöka förbereda sig för dem är omöjligt. Jag vet aldrig hur det slår.
Emma
Emma Skoglund 