Det har varit känslomässiga dagar. Förra veckan ett slags avslut hos terapeuten, men det tar jag en annan gång. Idag läkarbesök hos neurologen i Falun. Ett fint återseende efter allt som hänt med Sydafrika och Mårten. Genomgång och uppföljning. Undersökningar och ny planering för framtiden. Trappa ner vissa mediciner, trappa ut andra. Vad skönt det känns, som att bli av med en sten som tynger och jag känner mig lite lättare. Samtidigt är tårarna så många, precis som känslorna. Jag visste ju att det skulle bli ett känslomässigt möte med min läkare. Hon som varit ljuset i tunneln.
Ljuset i tunneln – ja, på kontoret längst bort satt hon idag. Det var otroligt vemodigt att säga hejdå till henne. En läkare jag känner mig så trygg med. Hon har verkligen bidragit med ett stort ljus i vissa av de mörkaste stunder. ”Haha jag vill aldrig mer se dig”, sa jag skämtsamt med tårar i ögonen, där vi stod i dörren till kontoret. Jag var på väg att gå och jag tvingade mig själv att inte låta floden av tårar forsa ut. Då hade jag aldrig kommit därifrån, ännu mindre sett och hittat vägen ut pga en garanterad översvämning.
Hon har betytt så enormt mycket för mig. Hon har varit den kompletta läkaren. En som ger raka besked, är ärlig med hur det ser ut, litar på att jag kan hantera det bara jag har rätt stöd. Hon tar också hand om hjärtat och själen. ”Hur mår du, Emma?”, jag svarar och vi pratar innan hon fortsätter. ”Och hur mår du själsligt då?”. Jag gråter nästan alltid – mer eller mindre. Hon är så medmänsklig, fin och beundransvärd i hennes sätt att bemöta mig. Hon ser mig inte som den där trasiga bilen som måste fixas, innan allt är lagat och klart ungefär. Hon är inte den där läkaren som rycker på axlarna och lättsamt säger ”Ut och tuta och kör nu – lev livet, allt är bra!”. ”Känn PEPPEEEEN!”, medan rocken flaxar och hysteriskt exalterade ögon stirrar på en typ. Nej. Hon ser mig för den människa med känslor som jag är och bemöter mig därefter. Vår relation och min trygghetskänsla visar på vikten av att patient och läkare behöver kontinuitet. Hur viktigt det är att bygga relation och inte ha en ny läkare vid varje besök eller vårdkontakt. Min läkare har förstått mig och vet mina behov.
Bara tanken på att inte få fortsätta ha henne när jag flyttat gör att tårarna trycker. Tanken på att inte komma till henne när jag ska till sjukhuset… Ändå skämtade jag. ”jag vill aldrig mer se dig”… men det vill jag egentligen inte heller. Inte på ett sjukhus, inte under de omständigheterna. Helst i ett friskt liv, fri från allt vad cancer och tumörer heter. Jag vill slippa sjukhusmiljön. Läkarbesök, undersökningar, röntgens och besked.
Men jag vet ju att jag kommer få lov att träffa läkare och främst neurologer igen. Kanske henne om jag inte hinner flytta till Västerås innan, vem vet? En sak vet jag. Är det någon neurolog jag vill se igen så är det hon, men helst under bra omständigheter. Karin❤️
Emma
Emma Skoglund 