Dagarna som följde efter operationen var en kroppslig och mental kamp. Under en lång tid innan hade jag försökt förbereda mig för eventuella resultat av operationen men hur mycket jag än försökte gick det inte. Att förstå innebörden av något så stort som en förlamning är nästintill omöjligt. Hur ska jag kunna förstå, veta hur det känns och veta hur jag ska hantera det? Något jag aldrig varit med om? Att bli av med något jag alltid kunnat och alltid haft? Att bli av med kroppsliga funktioner… bara tanken kändes innan bisarr. Jag har vetat om det i många år, att det förr eller senare troligtvis kommer ske. Fortfarande vet jag inte riktigt hur jag ska tänka kring det. En stor del av mig reagerar på en gång: ”Jag ska allt motbevisa läkarna, jag ska träna upp förlamningen”. Det är jävlaranammat och viljan att kunna leva som jag vill som automatiskt säger sitt. En annan del av mig blir mållös och får inte fram något mer än något liknande ett förskräckt och chockat ”pffft…”.
De första nätterna kunde jag vakna av att jag drämde till mig själv i ansiktet med handen som kom flygandes, eller så vaknade jag av att den hade hamnat i kläm. Ibland vaknade jag av att hela kroppen tog i för att försöka röra armen och fingrarna. Vissa gånger hände inget. De gångerna var det som att jag yrvaket försökte hitta ut ur vad som kändes som en oändlig dimma. ”Vakna nu då Emma, KOM IGEN!” Halva jag sov, halva jag var vaken, och frustrerad. Vänstersidan kändes som bortkopplad, den sov fortfarande och det spelade ingen roll vad jag gjorde med den – det hände ingenting. Handen såg så annorlunda ut, där den låg helt orörlig. Fingrarna liksom böjde sig på ett sätt jag aldrig sett. Det var som att det inte var mina längre. Hela armen var någon annans. Att greppa tag i täcket tog en evighet. Även fast jag vet hur man gör så lydde den inte. Jag försökte gång på gång utan lyckade resultat, kände hur ilskan och tårarna brände. ”Neej, det får inte vara så, kom igen nu, neeej! Fungera nu då!” Så kunde det gå några timmar och den fungerade någorlunda igen. Då fingrarna rörde sig passade jag på att träna på att greppa tag i saker – allt från att lyfta på täcket, hålla i något, till att äta och klä på mig.
Foto: Caroline Broberg
Något så (för mig) självklart som att ta tag i saker och att kunna hålla i dem blev en enorm utmaning. Många gånger fick jag stanna upp och påminna mig själv. Ge det tid. Var envis, men ha tålamod. Vila och fortsätt sen om det inte går nu. Be om hjälp. Tänk att det ska vara så svårt för mig – bara be om hjälp!
Emma
Emma Skoglund 