18 april.
Förvirrat och mörbultad tittar jag upp ur sjukhussängen. Bredvid går narkosläkaren och sjuksköterskan som rullar min säng mot uppvaket. Narkosläkaren tittar på mig, ”Hej, du var vaken inom 5 minuter efter narkosen Emma, det är jättebra!” meddelar hon med en charmig brytning på tyska. Jag träffade henne vid operationen 2011 också och hennes energi smittade av sig lika mycket då som nu. Ett varmt leende och en väldigt mjuk personlighet. Jag känner efter i kroppen och inser att vänster sida av kroppen rör sig. Vänsterarmen far okontrollerat fram och tillbaka, när jag försöker röra mig. Fingrarna är svåra att kontrollera, men foten hänger med en aning bättre. Känseln däremot är otroligt diffus i hela vänstersidan.
Den första stunden är lyckan så enorm över att jag kan röra mig, att jag lever och andas. Huvudet dunkar, men jag kan bara tänka en sak; det gick vägen. Vill både skratta och gråta samtidigt, över lättnaden. En stund senare slår mig en ny tanke och den slår mig hårt i magen och för med sig en gigantisk känsla av illamående. Har de verkligen fått bort något av tumören? De sa ju att jag med största sannolikhet skulle bli förlamad, men jag fungerar ju någorlunda. Det måste ju vara bra eller? Tänk om de öppnade, såg min hjärna och konstaterade att det var för sent? ”Vi kan inte göra något, vi får stänga igen.” Det får bara inte vara så. Snälla säg att det inte är så.
Jag vill bara sova men när jag är vaken vandrar tankarna fram och tillbaka, precis som sjuksköterskorna. De väcker mig regelbundet. ”Var är du Emma?”, ”Vilket år är det?”, ”Vad heter våran statsminister?”. De tar blodtryck, kollar kroppens status och funktioner. Jag vill bara få träffa kirurgen och sen sova. Så dyker hon upp. ”Hej Emma, hur mår du? Hur går det?”. Jag svarar men vill ärligt talat bara veta en sak, så säger hon det och då kommer tårarna. ”Det har gått bra”. Lättnaden sköljer över när hon berättar att de fått bort mycket av tumören. Hur mycket kan hon inte säga, men hon känner sig nöjd med resultatet när hon ber mig göra de neurologiska övningarna. Hon tycker jag verkar ovanligt pigg. Ja, jag skämtar precis som de flesta andra gångerna vid operation eller behandling.
Mamma och Jonas kommer och hälsar på. ”Hej Emma” säger Jonas och tar fram kameran för att filma. Jag blir allvarlig och säger ”Fuck Mårten” och ger långfingret. Vi är nog alla någonstans lika chockade över resultatet.
Det finns så mycket mer jag behöver få ur mig. Det får vänta till kommande inlägg – som blir en bildserie från sjukhuset dagarna efter. Fotografen av kommande bildserie är given; Caroline Broberg. Ingen av oss, allra minst jag, hade vågat hoppas och tro på det här operationsresultatet. Men jag hoppades och chansade, det visade sig att jag hade turen och oddsen på min sida även denna gång.
Emma
Emma Skoglund 