Överraskningen i ett jäktigt och stressat Stockholm när en kvinna kommer fram. Sätter sig bredvid på bänken och börjar prata. ”Fy vad håret blåser över hela ansiktet!” Haha ja, säger jag, det problemet har ju inte jag och stryker handen över snaggen. ”Haha neeej, men snygg du var i håret! Det passar dig och din ansiktsform(!), alla har ju inte en vacker huvudform!” säger hon lite skämtsamt. Kvinnan hade bara sett min vänstra sida av huvudet och därmed missat operationsärret. Hon pratar på. Först om Aschberg och hur han skulle se ut i hår. Vi skrattade, ingen av oss kunde se det framför oss. Han har ju typ alltid varit utan. ”Tänk om han hade lockigt!” utbrister hon och vi garvar (FÖRLÅT för det Robert Aschberg!!) Kvinnan fortsätter. Pratar relationer och insikter hon kommit till. Hur vi jäktar och stressar. Inte pratar med varandra. Vill framåt och hela tiden ha mer materiella ting och lalalala. ”Jag är ju 50 år, kommer från Serbien och har varit med om en hel del. Då får man perspektiv på livet. Att inte ta det för givet.”
Har hon verkligen inte sett mitt ärr, tänker jag?
”Jag kan känna lite liknande, jo visst är det så”, flikade jag in här och var. ”Jaha, vad har du varit med om då då?” frågade hon, genuint och försiktigt, men så nyfiken på ett otroligt positivt sätt. ”Obotlig hjärntumör, som det ser ut idag”, svarade jag. Samtalet i full gång ända tills hon fick lov att gå. Då presenterade hon sig, gav mig en kram och alla lyckönskningar i livet. ”Detsamma sa jag, nu lever vi och njuter så länge vi får!” Jag fick ett vänligt leende och en vinkande hand, sen var hon borta i folkmassan. Jag har tyvärr glömt hennes namn, men minns att det var fint.
Den stunden med henne. Häftigt. Vackert. Så otroligt fint. Livet, när man stannar upp och tar sig tiden. Att se människan man sitter bredvid på bänken i väntan. Att säga hej. Att ge ett leende. Det kan göra någons dag.
Jag kan inte sluta le. Jag älskar livet och människor. Det är såna som hon som drar ut okunniga, idioter och puckon i periferin. Jag glömmer dem för en stund och ja, jag ler. Inifrån och ut.
Tack för det.
Emma Skoglund 