Huvudvärk, trötthet och mjölksyra. Ja, kroppen känns en aning tung denna torsdag. Det är frustrerande med tanke på att jag har vilat hela veckan och bara tagit kortare promenader. Men det är också så det är att vara sjuk. Ibland har jag bättre perioder när jag orkar mer, ibland är det så som nu – då den dagliga powernapen verkligen är nödvändig och tempot måste få vara lågt. Jag har inte lärt mig var gränsen för hur mycket jag orkar efter operationen går än och jag försöker balansera mig fram. Det är lättare sagt än gjort och det tar sin tid. Tålamod, tålamod.
Vid min första operation minns jag att jag lyssnade mycket på Ane Brun. Sorglig och rätt tung musik men den hjälpte mig i min bearbetning av cancern. Dagen innan andra operationen satte jag Lalehs låt ”Vårens första dag” på repeat. Högsta volym, om och om igen. Den betyder otroligt mycket för mig och väcker så många känslor. Jävlaranamman och viljan att leva. Modet att ta de nödvändiga stegen. Att tänka på det positiva. Att tänka att jag ska vara med i livet ett bra tag till. Musik hjälper mig många gånger att bryta negativa tankar och svåra dagar kan kännas lättare. 
Operationsdagen. På morgonen kom sköterskorna tassande in. Jag hoppade i duschen och körde hibiscrub-rutinen en och två gånger. Jag kände mig lugn och var ivrig att bara få det gjort. Det värsta som finns är att vänta. Det värsta som finns är att förbereda sig på något man inte har någon aning hur det kommer bli. Ovisshet. Ovissheten kan göra mig galen. I operationssalen satte de nålar, tog blodtryck och kom till slut med sövningsmasken. ”Du kan börja räkna ner från 10 nu, Emma.” Okej, nu kör vi tänkte jag, medan Lalehs peppande ord hoppade runt i huvudet. Dags att köra över Mårten. See you on the other side, på uppvaket. Sen blev det både mörkt och tyst.
To be continued…
Emma
Emma Skoglund 