85E – KVÄLLEN FÖRE OPERATIONEN.

Jag har svårt att veta var jag ska börja. Över två månader sen jag bloggade senast och jag har två händelserika månader bakom mig. Vänsterhanden letar efter knapparna för att få ner tankarna i skrift. Den hittar inte riktigt rätt, men mot alla odds fungerar den. 18 april låg jag på operationsbordet i 5 timmar och kämpade för mitt liv. Kvällen innan hade jag pratat med kirurgen en sista gång. Alla korten kring risker låg på bordet, men jag var bestämd att satsa allt. Jag umgicks med mamma och Jonas över tacos i husbilen innan färden gick mot sjukhuset. När de gick ut från min sal på neurokirurgen slog tankarna mig hårt i magen. Tänk om allt går käpprätt åt helvete? Tänk om jag inte vaknar? Tänk om det var sista gången jag såg dem? Sista gången jag hörde mamma säga ”skruttan min” och pussa mig på kinden?Mami och jag 17aprilMin ”salsgranne” på avdelningen pratade och väckte mig ur tankarna som började spåra ur. Jag tog ett djupt andetag och slog bort dem. För grannen var det första hjärnoperationen och hon var fundersam. Tusen frågor och en mängd ilska över att ha hamnat i den jävliga situation hon satt i. Minns hur det kändes första gången även om jag hade en annan reaktion. Jag svarade på hennes frågor så gott jag kunde, skämtade mellan tipsen och dödsallvaret. Känslomässigt var jag rätt urvriden, orkade varken känna efter eller tänka mer. Att backa ur ville vi båda där vi satt i salen på Neurokirurgiska avdelningen i Uppsala. Ingen av oss visste hur vi skulle vara efter våra operationer. För henne satt synen på spel och för mig var det rörelsen och motoriken i vänster sida av kroppen. Men att backa ur var inte ett alternativ för någon av oss. Jag litade på magkänslan och hjärtat som sa att operation var rätt beslut, sen var det bara att köra och hoppas på det bästa. Fight for your life, don’t lie down and die.

Jag hoppade in i duschen och dränkte mig i Hibiscrub-medlet. Tankarna for medan jag tänkte på klockan som tickade. Lukten av desinfektion spred sig och fingrarna skrubbade och skrubbade tills mitt korta hår var fullt av lödder. Jag blundade, lutade huvudet framåt. Drog fingrarna genom håret och lät vattnet skölja bort allt. Lödder, känslor, oro, tårar och ångest. Stängde av vattnet och torkade mig innan jag hoppade i sjukhuskläderna och kröp ner under täcket. ”Godnatt grannen, vi ses om några timmar och då jäklar ska vi kicka skiten åt fanders”. Några timmar senare väcktes vi båda av sköterskorna. Dags för Hibiscrub-dusch igen och sedan skjutsades vi båda ner till respektive operationssal. Sköterskorna lugnade en som vanligt, men allvaret i stunden och tankarna över om jag kommer ur det här levande kunde inga skämt i världen slå bort.

To be continued…

Emma

2 reaktioner till “85E – KVÄLLEN FÖRE OPERATIONEN.

  1. Minst älskade hjärta!
    Glad att du är tillbaka i bloggen, du vet du gör skillnad! Glad trots att tårarna rinner som en vårflod när jag tittar på bilden, den känslan finns alltid kvar från den kramen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s