ON THE EDGE.

Ena stunden promenerar jag i solen med fotograf-vännen som alltid gör mig så glad. Jag hoppar och gör misslyckade försök till heelclicks. Hon står bakom, fotagraferar och peppar mellan skratten. Jag känner hur glädjen bubblar där vi går och jag inser att de äntligen sopat gatorna. Livet känns så där galet bra. Lite senare landar vi i soffan efter en god middag. Vi pratar om allt möjligt, svåra saker i livet, oro, relationer, ja allt. Tårarna faller om vartannat. Jävla Mårten konstaterar vi. Hur blir det med livet? Mitt liv?

Kvällen efter sitter jag i soffan med den fina grannen och skrattar så magen värker. Vi pratar om saker som hänt, att hon ska köpa en ny bil och lyckan är total. Vi skrattar åt Tinder och pratar om vilken slags relation vi behöver. Vi som båda kan sväva iväg åt olika håll, vi är så lika på det viset. Vi tittar på hus och leker med tanken på hur det skulle vara. Jag övar på min moonwalk som har allt annat än Michael Jacksons flow. Ja herregud, som vi skojade och jag larvade mig. På natten landar jag i sängen och de där tankarna slår mig. De där som får mig att vilja kräkas.

Morgonen efter promenerar jag i solskenet med en hysterisk pälsboll som tokar sig så fort en fågel knatar runt på marken. Hon hetsar om att jag ska kasta den där pinnen jag håller i innan hon blir helt tokig. Hon hoppar och skäller med ögon som är fulla av bus. Solen skiner och värmer mina kinder. Värmer min själ. Jag tänker på projekt jag vill göra, saker jag vill satsa på. Mailkonversationer där jag väntar på svar för att få veta om det blir av eller inte, den där drömmen. Några timmar senare ringer bästa vännen. Tårarna faller igen, vi är oroliga. Hur ska det gå? Samtalet fortsätter om vardagsbestyr och annat.

I nästa stund sjunker jag ner i soffan med tekoppen. De där tankarna slår mig igen och känslan av att behöva kräkas stiger. Jag vill bara gråta, och kräkas. Den där tanken på att jag kanske inte hinner. Tanken på att jag kanske inte hinner leva livet. Jag slits fram och tillbaka. Skratt, gråt, eufori och lycka, en klump i magen, lycka och tacksamhet, kräkkänslorna, ångestdrömmar och sömnlösa nätter, sen skratt igen. En vecka kvar till operationen och den är plågsam just nu. Det är kluvet, ett slitsamt liv. Lyckan över nuet och rädslan över morgondagen.

Så skriver J hej och väcker mig ur mina tänk om-tankar. ”Vad som än händer är det bara ett nytt kapitel.” Ja, nu får det vara nog för ikväll med ”tänk om”. Här och nu, resten kommer sen.

Ur högtalaren: Teach me how to dance – Causes.

Emma