Om exakt två veckor ligger jag på operationsbordet i Uppsala. Svårt att ta in den tanken. Dagarna fram tills dess börjar kännas som en enda lång transportsträcka. Ena stunden känns det okej, liksom hanterbart, för att i nästa bli övermäktigt. Tankarna dyker upp. Hur blir det? Hur kommer det kännas att vakna upp? Hur kommer jag att vara när jag vaknar upp? Vad kommer fungera och vad kommer inte att fungera? Hur förbereder man sig för att eventuellt vakna upp med en fet förlamning? Går det?
Imorgon genomför jag ett test. En hel dag utan att använda min vänstra arm, kanske kan det förbereda mig någotsånär på hur det blir rent praktiskt? I alla fall till en början, även om jag bestämt mig för att träna upp det så gott jag kan. Om det kommer gå återstår att se. Jag ska hur som helst ge mitt allt innan jag kastar in handduken och börjar jobba med att acceptera ett liv i rullstol. Den processen får börja då, även om tankarna redan är där och snurrar vissa stunder.
”I know it ain’t easy but that’s okay, cause I’m hopeful.”
Emma
Emma Skoglund 