MÖTET MED VERKLIGHETEN.

Glömmer aldrig den där stunden, sista kvällen i Sydafrika. Jag stod på terassen till vår stuga, mitt ute i Kariegas vilda reservat. Dagarna jag hade bakom mig hade lämnat många avtryck och satt känslorna i gung. Det var både magiskt och mäktigt att stå där och blicka upp mot den stjärnspäckade himlen. En stjärnspäckad himmel här hemma i Sverige kommer inte ens i närheten av den jag fick uppleva där. Jag hade svårt att ta in allt. Ljuden från alla djur, tystnaden och känslan av en omgivning i harmoni, den obeskrivliga utsikten och den vackra naturen. Magiskt.

Tankarna hoppade och tårarna föll om vartannat. De föll över tankarna på hur fint livet är. Alla mina drömmar. Mina nära och kära. Kärleken. Tårarna föll över rädslan att inte hinna med att leva livet. Rädslan att bli lämnad. Frustrationen över att inte kunna ta makten i egna händer. Tårarna föll också över att resan gick mot sitt slut. Tanken på att nästa dag sätta sig på flyget hem och vara tvungen att ringa neurokirurgen det första jag gjorde högg i hjärtat. Minns att jag nästan panikartat kände hur mycket jag ville stoppa tiden men visste att det ju inte gick. Resan skulle ta slut och jag skulle bli tvungen att möta verkligheten hemma i Sverige. Tårarna föll också över tacksamheten att jag fick uppleva Sydafrika. Jag hade kunnat stå kvar där hur länge som helst. Nöp mig i armen, lyssnade och tittade gång på gång mot himlen. Lycka och hopp blandades med förtvivlan och sorg.

Igår lade jag mig med en tung känsla och vetskapen att kirurgen skulle ringa idag. Det var dags att lämna besked. Operation eller inte, ingen återvändo. Mötet med verkligheten kan inte vänta längre nu. När mobilen ringde vid lunch kände jag genast att ett lugn lade sig inuti. Jag berättade lite om resan och insikter jag kommit till. Att jag äntligen landat och känner mig både trygg och säker på mitt beslut. Jag vill göra operationen. Det är det enda som känns rätt, att ta den möjligheten trots risker. Att säga nej till operation känns som ett misstag. En missad möjlighet och chans till livet. Som att slänga in handduken och säga att jag ger upp. Jag vet att det inte kommer bli lätt och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var orolig. Det känns både tungt och skrämmande, men det är också något som måste göras. Jag har inget val.

Direkt vi hade lagt på kände jag – märkligt nog – en glädje sprida sig i kroppen. Lättnaden över att beslutet är taget och förmedlat. Äntligen är det bestämt. Bollen är satt i rullning och operation kommer ske i april. Jag ställer in fokus och lever på glöden från resan. Tiden fram till operation kommer bestå av bra mat, träning, vila, positivt umgänge, kärlek och skratt. Jag tänker varken tillåta förkylningar, negativ energi eller annat som tar min energi. Det har jag inte råd med.

Stjärnhimlen fastnar såklart inte på bild, så den här bilden får hoppa in som stand in, i brist på bättre. (Kolla min instagram för alla ljuden från terassens omgivning)

Mårten utmanar och det är dags för operationsrond nummer två. Jag laddar och mitt budskap är lika tydligt som vanlig: Fuck Cancer. Fuck Mårten.

Nu ska ångvälten lägga in en högre växel. Never stop, just keep on going! Ur högtalarna spelar min nya favorit; Prince Kaybee just nu med låten Better Days Intro Dub. Vilken man, vilken musik. Vilka minnen.

Emma