Bussen rullar mot Knysna. Vi har åkt sedan 8 imorse. I hörlurarna dunkar Prince Kaybee och utanför svischar Indiska oceanen förbi. Jag tänker på gårdagen. Vi åkte hem till T i Langa, lagade mat och umgicks. Känner hur gråten fastnar i halsen, det känns riktigt tråkigt att lämna alla dem efter sig. Vi åker vidare mot nästa äventyr, de är kvar.
Energin alla gett mig sedan vi kom till Kapstaden har gjort sådan enorm förändring i mig. Vissa personliga möten har verkligen lämnat ett avtryck i mitt hjärta. Tänker på samtalet i köket med D. Jag har aldrig mött någon med ögon som hans, de utstrålar så otroligt mycket medmänsklighet. Vi kommer från helt olika bakgrunder men har mycket gemensamt. Viljan att påverka och förändra, passionen för att skriva och uttrycka sig. Att hjälpa andra och att lämna något stort efter sig. Intresset för hur människan tänker, fungerar och agerar. Psykologi och kulturer. Listan kan göras längre, det är jag övertygad om. Det känns som vi bara hann skrapa på ytan med tanke på de stora ämnena.
Jag tänker på när jag stod på scenen inför 50-60 dansande barn. S bredvid mig. Den killen är aldrig still, till och med när han sitter ner och äter rör sig musiken och rytmen i honom. Tallriken guppar. Vilken energi, vilken personlighet och vilken ostoppbar glädje. Leendet spricker upp. Alla i Project Playground hade den effekten på mig, det bara går inte att inte le och skratta.
Tänker på barnen som skulle lära mig klickljudet de gör i gommen när de pratar. En tjej på 10 år var extra ihärdig med att lära mig. Hon bad mig blunda, ta ett djupt andetag och säga namnet på maträtten (en rätt gjord på majs, semp). Vi skrattade åt mina försök och hennes ansiktsuttryck när jag någon enstaka gång lyckades kommer jag aldrig glömma. Vilka fantastiska barn.
Tänker på L och hans grymma dancemoves. Hans smittande skratt och härliga humör. Hans självförtroende är beundransvärt. Tänker på T och önskar jag kunde dansa som henne. Jag känner mig verkligen som en stel och orytmisk svensk när jag ska dela dansgolvet med henne. Tänker på hennes erfarenheter, hur de skiljer sig från mig. Trots att vi är i nästan samma ålder. Hennes leende och enorma hjärta lyser upp hela rummet. Ja, alla har de lämnat avtryck i mitt hjärta. Även om jag bara nämnt några få nu.
Bussfärden fortsätter, jag lutar mig tillbaka och njuter av utsikten. Så otroligt vackert. Vill aldrig åka hem.
Emma
Emma Skoglund 