MENTORSKAPSPROGRAMMET.

Jag skumpar tungt i stolen medan tåget dundrar fram. Det är ett sådant där urgammalt tåg igen, segt utan wifi. Fördelen är att det går raka spåret hem, utan byte och väntan. Det luktar kaffe i vagnen och påsarna prasslar hos var och varannan passagerare. Nu börjar tröttheten och det dåliga tålamodet kännas, såklart när man sätter sig ner och slappnar av. Precis lika typiskt som att vi ofta blir sjuka när vi får semester. Kroppen slappnar av, jag blir tung och en aning frusen. Spänningarna känns i pannan och huvudvärken dunkar.

Jag har farit runt värre än en flipperkula i veckan, men vilka dagar jag haft. Infoträff i tisdags med Ung Cancer inför resan till Sydafrika. Workshops, diskussioner, föreläsningar och mängder insikter och reflektioner. Workshopen med Psykologpartners levererade lika bra som alltid och jag kan inte känna mig annat än såld på det de jobbar med. Frågorna de lyfter, övningarna vi får göra. Alltid tar jag med mig något nytt därifrån, oavsett om det är nya lärdomar eller ny inspiration och glöd. De andra medlemmarna som också deltar i mentorskapsprogrammet är beundransvärda allihop. Jag känner en enorm tacksamhet och ödmjukhet inför att få ta del av några av deras djupaste tankar och svårigheter. Alla tampas vi med något och det vet jag mycket väl, men en övning vi gjorde fick mig att känna extra mycket. Vi skulle skriva ner ett hinder som vi har framför oss på en post it-lapp och sätta den på bröstet. Sedan gick vi hela laget runt, delade med oss och läste allas lappar. Tittade varann i ögonen, tog in. Bekräftade, jag ser dig. Jag har oerhört lätt för att känna med andra så det blev känslomässigt för min del. Redan vid lapp nummer två triggades tårarna igång. Det är lite nervöst och väldigt utelämnande att skriva ner vad man är rädd för, eller vad man brottas med under ytan. Som att stå naken inför en publik. Det känslomässiga låg inte bara i att jag på ett annorlunda sätt fick se vad deras hinder och rädslor var. Deras hinder och rädslor triggade igång mycket inom mig själv, igenkänningsfaktorn framför allt, men flera gånger även ledsamhet över att läsa just de ord som stod på vissa lappar. Sorgen och ärren de bär. Klumpen i halsen bildas och jag känner hur ögonen tåras när jag tänker på det. Vi är redan ett tajt gäng känns det som och resan vi kommer göra tillsammans om ca en vecka kommer stärka banden ännu mer, det är jag övertygad om. Det känns som att gruppen av oss medlemmar genomsyras av värme, förståelse, stöd, respekt, kärlek, gemenskap, tillit, vänskap, hopp, jävlaranamma, ja orden är verkligen många. Vilka förebilder de är. Det var minst sagt 10 intensiva och känslomässiga timmar den dagen.

Vi hängde med våra mentorer och även de kan jag skriva en oändlig lista för att kunna beskriva. De är lika stora förebilder och har minst lika stor del av min respekt som medlemmarna. Engagemanget och tiden de lägger ner för att stötta oss på ett så personligt plan är så mycket mer än fint att se. De är intresserade, genuina och det känns som att var och en gör allt för att försöka förstå, stötta och visa medkänsla. Hjälpa på alla sätt de kan. Det är något helt annat än att enkelt föra över en summa pengar för att stödja en organisation och deras medlemmar. Även om det också är en fin och medmänsklig handling.

Jag funderar på resten av de händelserika dagarna. Känner hur det pirrar i fötterna och hjärtat sväller. Värmen känns i bröstet när jag tänker på människorna jag har i mitt liv och det känns som att jag börjar låta en aning tjatig när det gäller dem.

Släpper reflektionerna för en stund, lutar mig tillbaka och skumpar vidare mot Dalarna. Tack Göteborg för dessa dagar, vi ses igen den 19 februari.

Emma