PSYKISK OHÄLSA, SKAM & FÖRÄNDRINGAR.

Psykisk ohälsa, något så otroligt många lider av i dagens samhälle. Jag är en av dem. Jag vet att många som mår dåligt skäms över det. Även jag har gjort det. Känt mig som en belastning, kass och otillräcklig. Kass för att jag inte klarat mer, inte orkat mer eller inte fixat mer under min sjukdomstid. Det kan vara sådana små vanliga vardagssaker som att duscha, handla eller laga mat. Förut gjorde jag det med en klackspark, numera är det vissa dagar ett projekt. Att hoppa in i duschen kan kännas som att flytta berg. Att laga mat när tårarna bara rinner känns näst intill omöjligt. De flesta dagar tvingar jag mig själv till att göra saker, andra dagar struntar jag i det och tillåter mig att må som jag mår. Känna det jag känner och förstå att det är okej, oavsett vilken känslan har varit. Dra täcket över huvudet om jag så vill. Jag skäms inte längre för att jag mår dåligt i perioder. Skammen och känslan av otillräcklighet, eller att jag skulle vara sämre än någon annan är något jag pratat mycket om i terapin. Det har onekligen gett bra resultat, även om jag som alla andra har mina toppar och dalar.

Jag pratade med en vän tidigare och det kändes som att vrida tillbaka klockan och lyssna på mig själv. De där orden om hur hon känner sig kass för att hon inte kan jobba, eller hur omgivningen ibland verkar tycka att hon ska rycka upp sig eller ta tag i sitt liv. När ens begränsningar eller psykiska mående inte syns blir det lätt fel. Det går inte alltid att rycka upp sig. Lägger man dessutom på ens egna krav på hur t.ex. jag vill att jag ska vara, så blir det en kombination som ger allt annat än bra resultat. Jag har lärt mig att sluta säga att jag mår bra när jag får frågan, men allt för ofta faller jag tillbaka i vanemönster och säger att jag mår bra trots att det inte stämmer. En del dagar orkar jag bara inte prata om det, andra dagar kan jag bara inte stå där och ta emot ”åh vad du ser pigg ut, ja men du ser ju så frisk och hurtig ut!”. Då säger jag ”nej men stopp nu, tack vad fint att du säger det men jag mår inte så bra.” Omgivningen har nog börjat förstå mer och mer hur det egentligen ligger till innanför mina väggar. Antingen genom att de frågat, läst om mig eller sett mig totalt urvriden och förstått att det inte var tajming att stoppa mig för att säga hej. Jag gillar för det mesta att slänga käft med grannar och omgivningen. Men de dagar jag vaknar och känner att jag bara vill försvinna hade jag gärna lånat Harry Potters fantastiska mantel. Endast lämnat mina fotspår i snön och kunnat smita förbi utan att någon ser mig eller mitt trasiga jag.

Idag har varit en sådan dag när jag velat ha den där manteln. Visst, jag har tvingat mig själv att laga mat, promenera hunden, duscha och diska, men allt annat har bara varit för mycket. Jag vaknade imorse med en känsla som var okej, men den övergick snabbt till att tårarna bara rann. Jag orkar inte med omvärlden, jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte tänka, ta beslut eller tvinga mig till saker. Jag är så fruktansvärt less på min vardagliga situation att jag vet knappt var jag ska ta vägen. Vet egentligen vad problemet är, men jag sitter i en situation som gör det otroligt svårt att bara ändra på problemet. Jag försöker göra saker för att sysselsätta mig eller distrahera mig om man så vill, men tankarna kan inte sluta mala. Det känns som jag kommit till en punkt där jag inte längre kan backa tillbaka och bara stänga av. Tanken på min nödvändiga förändring äter upp mig och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Känner mig handlingsförlamad, trött och återigen trött. Det där tålamodet med tiden känns värdelöst idag. Jag har inte orkat höra något idag, jag vill bara vara själv. Ifred. Helst få sova och vakna till tillvaron jag önskar mig.

Emma