HIGHS & LOWS OF 2015.

Det kändes otroligt skönt att sätta punkt för 2015 i torsdags. Det spelade ingen roll att jag gjorde det djupt nersjunken i soffan med en aning halsont och enorm trötthet. Andra slog klackarna i taket och skålade i bubblet medan de tittade ut över fyrverkerierna som sprakade. Jag såg moonballoons fara över hustaket medan pälsbollen tittade frågande på mig. Vilket himla liv de för, ungefär. Jag älskar känslan av nystart. Det känns som att allt är möjligt och jag får en chans att stryka ett streck över dipparna som varit under det gångna året. Som att jag sitter med ett nytt och tomt ark, där jag får börja från noll och skriva ett helt nytt kapitel. Vad vill jag att det ska innehålla?

Jag minns 2015 som ett riktigt bra år, trots jobbiga perioder fyllda av ångest, ovisshet och frustration – ja allmän djävulskap kopplat till Mårten. Det finns dock många ljuspunkter jag tar fasta på. Det var det första året då jag orkade resa och vara mer aktiv än tidigare. Mitt engagemang i Ung Cancer som medlemsträffsansvarig (MTA) startade i februari. Utbildningarna och träffarna har gett mig så enormt mycket att se fram emot. Att få vara mitt brinnande och passionerade jag. Hjälpa mig själv samtidigt som jag hjälper andra. Jag gjorde intervjuer i både radio och tidningar, blev uttagen till mentorskapsprogrammet. Njöt på Yasuragi-spa med mamma. Reste till Göteborg både en och två gånger, hängde i Stockholm i och med roliga sammanhang, höll min första föreläsning, träffade vänner och slängde mig in i dejtinglivet igen. Det är inte alltid det lättaste att dejta när man lever med en obotlig sjukdom har jag lärt mig. 2015 var året jag började skriva på boken och jobba mig närmare mina mål gällande yrke och sysselsättning. Året då jag började prata mer öppet om drömmarna och målen jag har i livet. Året jag fick se min bästa vän ta läkarexamen i Polen. Ja, jag var där, något jag inte hade trott och vilken dag det var – ett stort minne för livet. M&Is Elsie och H&Ls Julian kom till världen, lyckan var lika stor som glädjetårarna. Jag var på UCs landsmöte och lärde känna nya människor. Träffade nya vänner för livet och upptäckte min kärlek till Göteborg. Det var också året jag tog tillbaka de 10 kg jag någonstans på vägen tappade. Med de 10 kg kom också musklerna och glädjen i styrketräningen. En slags lätthet i vardagen jag inte haft på länge.

Året levererade också en del svackor. Som när cystan på min ena äggstock fick lov att opereras bort. Som när jag gjorde min halvårskontroll och fick träffa läkaren som berättade att Mårten vaknat till liv. Helvetesbeskedet att en operation är nödvändig och jag blev tvungen att fatta omänskliga beslut. Att ta en stor och riskfylld operation eller inte. Göra ingenting och leva så länge det går eller spela och riskera allt. Jag sitter fortfarande med alltför få svar. Jag bestämde mig för Sydafrika och det är helt klart en höjdpunkt. Beslutet gällande operation tar jag i mars, oavsett hur det blir. Drömmen om Sydafrika ska Mårten inte få ta ifrån mig. Punkt. En av årets mörkaste dagar var helt klart när min syster ringde och berättade om hennes bröstcancer. Finner inga ord, livet är bara orättvist. Förebilder och andra hjärntumörfighters somnade in och med det steg min motivation att leva fullt ut ännu mer. Att leva för mig, men också för dem som inte längre får.

Med hjälp av bland annat Johannes Hansen och Erik Ståhl var det nog också året jag bestämde mig för att satsa. Sluta lyssna på Jante-rösten i huvudet och börja tro på mig själv. Skita i vad alla andra säger, tycker och tänker och börja lyssna på vad jag vill. Känna efter, konstatera och sedan agera utifrån det.Jag har bara en sak att säga; 2015 var startskottet. Ja, shit vilket år. 2016 kommer uppföljaren och som jag ska gasa, satsa, tro och hoppas. Höjdpunkten just nu; Sydafrika i slutet av februari.

Emma