EN TILLVARO I GUNGNING.

Det känns som att grunden jag förut stod på har förändrats. Den som då trots allt kändes stabil och robust ett tag. Nu råder det gungning och hela tillvaron skakar en aning. Jag söker svar jag vet att ingen riktigt kan ge mig. Det finns inget facit till mitt quiz om Mårten och min framtid. Allt jag kan få till svar är spekulationer, olika worst case scenario och gissningar. ”Det här, det och det där kan hända, men det behöver inte heller bli så. Allt är individuellt.” Allt kan hända och inget kan hända med andra ord, eller så blir det någon mellan-kombo med lite av varje. Ingen vet riktigt, ingen kan säga och veta till 100% hur det blir. Frustrerande och tröstlöst.

Idag gjorde jag min MR, imorgon kommer svaret. Hur ser det ut med Mårten? Nu är tankarna fler än stjärnorna på himlen.

Jag känner mig trött. Trött på att väga pest mot kolera, ta beslut hit och dit. Försöka bli klok på en situation som ingen kan bli klok på. Mentorskapsprogrammet har väckt nya frågor inom mig och rädslor har kommit till ytan, många har kommit tillbaka. De har hela tiden legat där och i cykler kommer de upp till ytan. Andra perioder ligger de dolt där under, långt nere i mörkret dit ingen annan än jag ser. Rädslorna är så ofattbart många. Erfarenheter har gjort mig till en skadeskjuten kråka och rädslan att bli övergiven är stundvis så stark att jag tystnar. När mitt liv just nu är fyllt av en del tyngd och smällar känns det som jag drar ner andra med mig. Frågan ”har det hänt något kul?” eller ”berätta något roligt” känns som en klump i magen vissa dagar. Som nu, när det är tårar, sorg, begränsningar, frustration och jävla maktlöshet som tar stor plats. Då känner jag mig som det svarta molnet som drar in över nära och käras huvuden. Jag har inte så mycket kul att berätta. I alla fall inte den här perioden.

Någonstans blir jag nog också en aning förvirrad i allt spektakel. Att få höra att jag till exempel ser pigg ut kan göra att jag lätt tar på mig den rollen. Hakar på, spelar med för att det känns som folk förväntar sig att få det de ser. En pigg och fräsch Emma. Men jag spelar också med för att skydda, så ingen måste stå där och ta hand om mig eller hamna i en jobbig situation. För stoppar jag dem och säger sanningen så brister jag och då brister jag totalt just nu. Vill inte utsätta någon för det, galet jag vet, men någonstans orkar jag inte heller med det själv alltid. Jag är inte mer än människa. Det är så mycket lättare att haka på ibland och stänga av känslorna, men då kommer smällen senare när man hunnit landa och insett hur fel det blev. Sen är det även så att de som kanske inte riktigt förstår allvaret i situationen, gör att jag i min tur stänger av exakt just det. Stänger av allvaret Mårten faktiskt innebär. När jag upplever det som att de rycker på axlarna – många gånger kanske främst på grund av rädsla – gör jag detsamma. Får dåligt samvete över att ha berättat den tunga sanningen eller känner mig som en överdrivarnas kvinna. Det känns som att de ibland tänker att ”det är inte så farligt” ungefär, trots att det både är farligt och allvarligt. En kackig situation milt sagt. Men det de ser går inte riktigt ihop med det jag berättar, det är nog därför jag känner att vissa kanske inte riktigt tror mig. Jag vet inte, vet inte hur jag ska förklara eller göra det tydligt för varken er eller mig själv.

Jag försöker leva i nuet men när marken jag står på känns ostadig blir det lätt dominoeffekten på rädslorna. Frågetecknen är alldeles för många, vilket verkligen inte lugnar. Kunskap är makt i min värld och just nu är den alldeles för liten. Den ena rädslan drar igång den andra. Mitt i allt försöker jag andas och inte drunkna i tankar och ovisshet. Inte göra en höna av en fjäder och samtidigt inte förminska situationen och mina känslor. Hårda prövningar. Söv mig, låt mig vakna och säg att allt är bra. Önskedrömmen.

Emma

4 reaktioner till “EN TILLVARO I GUNGNING.

  1. Hej Emma! Jag hoppas trots allt att du kan få ett lugnande besked när resultatet av MR:n är klart. Det är alltid svårt att se sanningen i vitögat när det gäller smärtsamma saker. Men jag tycker du är otrolig på många sätt och vis. Du har gått igenom så mycket! Och vet du, ibland kan det lätta något otroligt när man berättar precis som det är. Du ska inte behöva tänka på att skydda andra från det. De behöver också veta, även om det betyder att du eller de bryter i hop.

    Önskar dig en fin kväll!

    Många varma kramar Susanne

    Gilla

  2. Väldigt bra skrivet Susanne! Ja, håller med alla kommentarerna ovan. Och håller tummarna för dig Emma förstås!

    Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha något i huvudet som inte ska vara där och kan påverka en negativt!

    STOR Kram till dig

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s