Min systers cancerbesked har tvingat in mig i tidsmaskinen och tagit mig tillbaka till hösten 2011. Hon berättar om sina egna upplevelser och mina tankar vandrar till minnen. Mina minnen. Provtagningar, röntgen, läkarmöte, besked, behandlingar, väntan och ovisshet. Jag och hon, i samma situation och procedur fast ändå så radikalt olika.
Jag slumrar mig genom nätternas långa timmar. Vänder och vrider, frustrerad över att det är få nätter som John Blunds dumma sömnpulver kickar in. Lade mig vid 21 i lördags, vaknade vid 10 och käkade frukost. Trött som en zombie så jag gick och lade mig igen, vaknade vid 14 fortfarande trött. Pulvret funkade den natten, eller vad ska jag säga? Sorg och dödsångest är något som tär fruktansvärt mycket. Det är enorma energislukare och jag försöker hitta balansen i mig själv igen. Matlusten är som bortblåst så det är Skalman-style som gäller ännu mer nu än tidigare. Mat- och sovklocka är lösningen när kroppens basala funktioner inte längre fungerar som de borde.
Inuti har en hänsynslös tromb kidnappat känslolivet och det går inte att stoppa när alla känslor kommer. Tårkanalerna svämmar över när jag tänker på den rådande situationen. Hur blir det för henne? Hur blir det för mig? På måndag ska jag göra nästa magnetröntgen och se hur det ser ut med Mårten. På tisdag kommer domen. Hur ser det ut? Har han vuxit ännu mer eller håller han sig lugn? Blir det Sydafrika för mig med mentorskapsprogrammet i februari eller vill läkarna agera? Och i så fall; hur? Med vad och vilka blir konsekvenserna? Frågor som är omöjliga att inte ställa sig själv just nu, även om jag inte borde. Jag försöker leva en dag i taget och ta allt när det kommer. Men det är ändå tankar jag behöver bearbeta, för att så gott det går förbereda mig ifall det blir en hård smäll i magen igen. Jag hoppas det blir annorlunda. Att jag får sitta där med läkaren och får behålla luften, känna att golvet är stilla och rummet inte snurrar. Att det inte hisnar i benen utan att jag går därifrån och det är lugnt i kroppen. ”Glada miner” och positiva besked. Snälla låt det vara så bra besked det bara är möjligt.
Fotocred: Caroline Broberg
Emma
Emma Skoglund 