SYSTRA MI.

”Jag har bröstcancer” sa du. Jag väntade, på att du skulle börja skratta och säga att du skämtade. Samtidigt vet jag ju att du aldrig skulle skämta om det. Men jag ville vakna idag, ringa dig och höra din röst. Fråga hur du mår och få svaret att du mår bra. ”Jag mår bra Emma, det är ingen fara. Det var bara en dålig dröm, ett kasst skämt – ja vad som helst. Du kan andas ut, det är ingen fara med mig.” Men så ringde jag, hörde din röst och fick inte höra de där orden som jag ville. Du pratade om operation och cellgifter och det enda jag kan tänka är ”det är tamejfan inte sant”. Världen snurrar, på nytt.

Det är alltså så, att cancern drabbat även dig. Mitt hjärta går sönder av smärta, frustration, maktlöshet och ilska. Var fan är rättvisan? Kan vi inte bara få leva våra liv ifred, i lugn och ro? Utan sjukdom? Varför räckte det inte med mig?

Du och jag förra sommaren, den där soliga och varma stunden på din första semesterdag. Då något i alla fall var lite bättre än nu.

Mitt hjärta, i tusen bitar. Inte min syster, inte min älskade syster.❤️

Emma