Sitter hemma och njuter av en kaffe. Tänker på stunden då vi satt i soffan och fikade för några veckor sedan. Minns hur C berättade och hur jag lyssnade, stundvis med gråten i halsen men beundrad. Det hon berättade hände för något år sen och hon skulle opereras, men tumören var för liten och läkarna ville vänta tills efter sommaren. Tumören behövde växa och bli större för att kunna opereras. Hon förklarade att sommaren gick och att hon aldrig mått så bra som då. När hon varje dag levde som om livet var på väg att bli kört. Slut. Minns att jag tänkte ”hur?” och samtidigt kände att jag så väl kunde förstå henne. Det är nog dit jag kommit under det senaste året. Halvåret. Månaderna? Jag vet inte sen när, vet bara att jag nått en punkt där jag känner mig lugnare.
Petit Biscuit – Sunset Lover. Enjoy.
För min del bestod september av en hel del dimma, med ovisshet och djävulskap. Frågan som ständigt fanns där. ”Vad kommer hända med mitt liv?”. Min framtid. Men så kom bra besked och oktober tågade in. En lättnad tillsammans med hopp och möjligheter landade i mitt knä. Elden för alla mina drömmar brinner starkare än någonsin tidigare, passionen dånar i bröstet. Det är inte bara det och att jag känner hopp, jag känner mig tacksam för människorna som finns i mitt liv. Tårarna bränner bakom ögonlocken i skrivande stund. Jag har en magisk helg bakom mig. Födelsedagsfirande i fredags då både besöken och telefonsamtalen kom på löpande band, därtill blombud och praliner. Mängder hälsningar, kramar och kärlek. Jag blir helt rörd.
De senaste 3 åren har jag inte firat min födelsedag något speciellt, det har blivit middag och tårta med de närmaste. Supermysigt, men i år ville jag göra något annat. Jag har kämpat med relationer, Mårten och mig själv och äntligen känns det som jag kommit till en punkt i mig själv och mina relationer där jag mår otroligt bra. Med Mårten är det ju som det är, så jag ville passa på att fira lite mer. Fira att jag fortfarande vandrar här och fira att jag tamejfan (ursäkta franskan) ska vandra vidare här bra länge till. Så jag och J slog klackarna i taket med bubbel och dans. Ja, jag tänker promenera, dansa och hoppa så länge jag kan. Njuta av varje minut fram tills operationen. Den dagen är inte här än och jag ska hinna göra så mycket innan jag återgår till rehabilitering och tar fram den hårda soldaten i mig. Jag känner som C gjorde under sommaren som hon berättade om, när hon också gick och väntade på operation. Jag lever som henne, som om livet är påväg att bli kört. Slut. Det är ju sjukt egentligen, att jag kan känna så mycket lycka just nu.
Dagens lunchpromenad. Jag traskar fram på stigen, solen skiner med sin fullaste kraft på de färgglada löven. Jag andas och känner hur energin fyller min kropp och mitt sinne. Lugn, ja jag känner lugn. Och oändligt med lycka. Kärlek till alla mina nära; vänner som familj – utan er vore jag olycklig.❤️
Jag säger som Erik Ståhl; jag njuter så länge jag varar.
Emma
Emma Skoglund 
Emma, jag har nu efter att läst din blogg i 2 timmar (hittade den via ung cancers instagram) försökt att formulera en kommentar i typ 1 timme men gång på gång raderat min text. Jag hittar liksom inte orden.
Kontentan av de jag vill skriva är i alla fall:
Jag hoppas att du är lycklig, att du får leva och må så bra som du kan i flera år till. Jag hoppas att din syster blir frisk och att ni får flera fina år ihop och får uppleva människor, platser, mat och känslor tillsammans.
Och en sak till: Tack för att du gav mig motivation att åka ner till stan och äta middag med mina vänner, hade egentligen ingen ork efter en hel arbetsvecka. Men herregud: orkar du kämpa med mårten så orkar väl fan jag klä på mig och ta bussen till stan.
Det här är inte riktigt min grej vanligtvis att skriva eller kommentera hos människor som jag inte känner personligen men sen jag fick barn lever jag efter Kristian Gidlunds ord ”Låt inte känslorna stanna i bröstet”. Så nu släppte jag känslorna om de jag läst hos dig fritt. De är nästan så man blir lite stolt. Hihi. Kram från en annan borlängebo
GillaGilla