KÄRLEK & CANCER.

Kärlek är något jag tänkt mycket på den senaste tiden. Minns förra året när jag satt i Wellness studio i Stockholm för intervju gällande min cancer. Jag fick en positiv överraskning när Josefin Crafoord ställde mig den oväntade frågan ”du är singel idag, hur tänker du kring det?”. Aldrig tidigare i en intervju har jag fått frågan gällande just kärlek.

blogga denJag svarade att ”är det kärlek så är det, då spelar sjukdom ingen roll”. Men långt innan jag kom till den slutsatsen och känslan hade jag en annan känsla. En känsla där jag var osäker på varför någon skulle vilja vara med mig när de kan vara med någon frisk och därmed också slippa all djävulskap cancer innebär.

Där och då kände jag mig inte riktigt klar med mig själv. Jag fokuserade på att jobba på min viktigaste relation – relationen med mig själv. Att älska mig själv, trivas i mitt eget sällskap och känna mig stolt och trygg med att vara den jag är. Det har tagit tid att komma dit, men jag kände och känner fortfarande att jag inte vill gå in i en relation om jag inte mår bra i mig själv. Eller inte vet vem jag är. Så att vara singel då var inget större problem, att inleda en relation fanns inte riktigt på världskartan. Det har tagit tid att öppna sig för den möjligheten, att träffa någon som accepterar mig för den jag är. Som också förstår och ser mig som en människa – som vem som helst annan –  oavsett cancer eller inte. Jag är Emma, jag är inte cancer, jag har cancer. Enormt stor och viktig skillnad.

Överlag tror jag alla känner sig sårbara när det gäller kärlek, men som cancerdrabbad kan jag känna att sårbarheten blir dubbel. Cancer försätter en också i en sårbar situation. Cancer skrämmer inte bara andra utan även en själv. Rädslan för att bli ratad för att jag kommer med ett tungt bagage, att jag inte ska vara tillräckligt bra eller förstöra någon annans liv med min sjukdomssituation. Idag hör jag hur galet det låter. Det gjorde jag där och då också, under det fina samtalet vi hade där vi satt i de orangea fåtöljerna. ”Förstöra någon annans liv”. Absurt och sjukt hur man tänker ibland. I början av min sjukdom kände jag så, ”varför skulle någon välja att vara med mig som är sjuk?”. Jag vet hur jobbigt, tungt och helvetiskt det är vissa gånger, men som alltid har myntet två sidor. Med det menar jag inte på något sätt att cancer är fantastiskt och underbart. Snarare att man kan dra lärdom och lära sig bra saker av något som i grunden egentligen är hemskt och överdjävligt. Det gäller att kunna se det. Idag kan jag känna att de där orden som jag redan då visste var sanna verkligen är sanna. Jag menar dem när jag säger dem, jag säger dem inte bara. Cancer spelar ingen roll, kärlek är kärlek.

För mig tog det tid att acceptera sjukdomen och att komma till punkten där jag trivs med mig själv. Det tog också tid att komma ihåg att kärleken inte är värd att satsas på om han inte ser mig som Emma. Alla har vi ju ”bagage” och svårigheter, men det borde verkligen inte vara en anledning till att inte satsa om det känns rätt i hjärtat.

Jag vill träffa någon som ser potentialen i ett oss – ett vi, du och jag – och är beredd att göra vad som krävs för att komma dit.

Emma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s