HOPP. DRÖMMAR. EUFORI. VILJA.

I torsdags lunkade jag långsamt runt älven, febern var bortblåst men förkylningen total. Pälsbollen flög som vanligt fram och var lite extra galen (som alltid) när hösten sätter fart. Löven virvlar och hon ska både jaga och fånga alla, helst samtidigt. #missionimpossible Uppe från bron blåste det friska vindar, jag stannade för en stund och blickade ut över älven. Framför mig låg vattnet nästintill spegelblankt, lika vackert som en tavla. Där och då var hoppet så starkt. Hoppet på framtiden och någonstans tron på att det kommer bli bra. Det ska bli bra, det måste bli bra.

Två dagar innan ringde telefonen och jag lyfte luren samtidigt som hjärtat stannade till för en sekund. Snälla, låt henne säga något bra. Hon som i läkaren så klart. Ovissheten har ätit upp mig inifrån och jag har varit så förberedd på att hon skulle säga många dåliga saker. Jag har tänkt på Jennifer och känt att min framtid varit ett större frågetecken än någonsin. Jag hade fel – det finns möjligheter, det finns hopp. Hon pratade om operation, förklarade att tumören blivit rundare i formen och att aktiviteten är väldigt låg i tumören. Att aktiviteten är låg är bra. MR i juli och september är identiska. Det är också bra. Banorna för motoriken går alldeles runt tumören vilket inte är det bästa. Men en operation skulle med största sannolikhet innebära en större påverkan på känseln och uppfattning av vänstersidan. I värsta fall även förlamning. Men något nytt hon sa var att det förhoppningsvis går att träna upp. ”Det är alltid värst i början”. Vänta nu, det har hon aldrig sagt förut.

Under hela samtalet satt Freja nedanför mina fötter och tittade på mig. Till och med hon förstod stundens allvar, det var nog svårt att undgå spänningen i rummet. Hon som känner allt, förstår allt. Någonstans har jag fortfarande svårt att ta in det läkaren sa under samtalet. Att det inte verkar som det blivit en grad 3, även om de inte kan veta säkert förrän de ser tumören. Men hoppet känns så starkt och glädjen går inte att trycka undan. Det var bra besked. Veckans första bra besked.

Under fredagen kom nästa positiva besked. För en tag sedan ansökte jag om en plats i Ung Cancers mentorskapsprogram. Klicka här för att läsa mer om det. Sista ansökningsdagen fick jag panik när jag insåg vilken dag det var och jag fortfarande inte skickat in min ansökan. Jag klistrade mig vid datorn och fingrarna glödde fram tills jag klickade på skicka-knappen. Nervositeten över om jag skulle komma med eller inte har varit bubblande stor. Självklart blev den ännu större när läkaren godkände ett eventuellt deltagande. Då kändes det möjligt bara jag blev antagen. Ett hinder försvann liksom. Så kom samtalet på fredagen att jag kom med. Har fortfarande inte fattat det tror jag, eller vågar nog inte tro på det, fastän jag borde. Jag har svårt att våga tro på sådana saker, jag vågar tro på det när jag ser det. När det händer. Men jag ler, känner mig hoppfull, tacksam och oerhört glad! MR i december och efter det får vi se när operationen blir. Förhoppningsvis när mentorskapsprogrammet är slut i maj. Håll tummarna att Mårten håller sig i skinnet tills dess!

Fuck Cancer-tröjan finns att köpa här!

Emma