Känner mig känslomässigt slutkörd. Var på första samtalet hos Katarina idag efter sommaruppehållet. Hon blev en aning förvånad när jag satte mig i stolen och tårarna började rinna. Samtidigt skrattade jag över hysterin och frågade både mig själv och henne ”var sjutton ska jag börja?”. Hon tittade frågande på mig och jag började prata medan ögonlocken gick. Känns som ögonen hamnade i samma situation som tågrälsen mellan Laxå-Hallsberg i söndags; översvämning på grund av kraftig nederbörd. Ja, ungefär så.
Tanken med dagens samtal var att få ett avslut med K, vi skulle sluta cirkeln och säga hejdå. Jag skulle ut och leva livet. Satsa. Sommaren har varit en evig berg- och dalbana. Jag har varit på toppen där jag skrattat så kinderna och magen krampat, känt lyckan bubbla i bröstet. Jag har varit på botten där det känts som att tårarna aldrig kommer ta slut. Klumpen och oron har känts i magen och frågan ”kan det inte bara få vara lite lugnt?” har dykt upp i huvudet. Jag har inga höga krav på livet. Jag vill bara få leva det, fullt ut som jag vill, kanske är det nog så höga krav. Veckan i Göteborg sprang i väg. Att umgås med Martina de första dagarna var rätt galet. Vi känner knappt varandra sen innan men fick båda känslan av att vi känt varandra typ 10 år. Det finns så mycket förståelse, likheter och respekt. Blir blödig bara jag tänker på det, vilken människa. Hon gjorde från början ett starkt intryck på mig och efter veckan som gick tog hon ett stort kliv in i mitt hjärta. Utbytet med anda Ung Cancer-medlemmar brukar oftast vara stort och glädjen är många gånger även den stor. Sjukt egentligen med tanke på.
Helgen som gick var fullproppad med utbildning för oss medlemsträffsansvariga inom Ung Cancer. Det är alltid lika kul att träffa gänget men denna gång kände jag mig tankspridd. Bakslaget med Mårten fanns hela tiden i bakhuvudet och det är otroligt svårt att hålla sig samlad när den ena efter den andra kommer fram med kramar och omtanke. De vet min situation, det finns en förståelse. Vi delar och står alla på samma grund; cancer. Workshopen med Psykologparters var otroligt givande men det drog också igång många av mina tankar. Vi pratade om viktiga saker man ställs inför i mötet med andra medlemmar. Döden, behandlingar, rädsla, sorg och förluster, återfall, ovisshet, relationer, frustration och maktlöshet för att nämna några. Mitt känsloliv virvlade upp och hela lördag eftermiddag kom gråttåget var tjugonde minut ungefär. Samtalen om Mårten, min framtid, mina drömmar, min vilja att flytta och så mycket mer gjorde att allt byggdes på hög och till slut föll allt. Jag kom till gränsen där jag inte kunde hålla mig samlad längre. Mina dammar brast och tårarna forsade. Vill gråta några deciliter till när jag tänker på alla de som satt där med mig ända in på kvällskvisten. Vissa grät med mig, andra kom med kramar, kloka ord och viktiga påminnelser. Jag vet inte hur jag ska tacka er för stödet. Extra svårt att veta hur när det kommer till Ante, Caroline, Angelica, Daniel, Martin och Emma. Hur ska jag kunna tacka?
Ung Cancer – såväl personal som medlemmar – ni ger mig ett stort leende på läpparna. Ni får mig att skratta även i de allra jävligaste av situationer. Ni får mig på något sätt ändå att känna att det kommer bli bra. Det ska bli bra. När jag gråter så står ni kvar, lyssnar, stöttar och bara finns där. Det är så fint att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Hoppet och jävlar anammat ni inger.❤️
Emma
Emma Skoglund 