INUTI.

I mitt inre är jag kluven och dubbel. Jag känner mig stabil i grunden och mår bättre än på länge, samtidigt som jag i korta stunder åker ner i den där tröstlösa avgrunden där tårarna aldrig slutar rinna. Människorna runt mig frågar hur det är och av ren försvarsmekanism svarar jag ”jodå, rätt okej ändå”. Jag höjer axlarna och lägger huvudet lite på sned och säger ”vad ska man göra liksom?”, klämmer fram ett kort skratt och pratar om Freja, vädret eller vad som helst annat. Försöker avleda det uppenbara jag inte vill gå in på för djupt. De där känslorna som jag så väl vet finns där och bubblar upp om jag svarar sanningen. Det har inte känts som läge att stå där med en granne eller någon bekant och totalt brista. Jag får frågor om Mårten och förfinar svaren för att inte sätta dem i en svår situation där de inte vet vad de ska säga. Där jag gör det obekvämt för dem, så istället sväljer jag vissa detaljer eller nämner lösningar. Allt för att inte dumpa över den tunga sanningen på dem.

Att Mårten är aktiv är något jag helst bara vill glömma. Något jag fortfarande går väntar på ett mirakel mot. Det blir så fruktansvärt verkligt om jag svarar ärligt när jag får frågorna. Det känns fortfarande overkligt, för stort att ta in. Någonstans känns det som jag gått runt och trott på mirakel, för så länge jag inte pratar om det i allt för stor utsträckning kanske det kan visa sig vara så; ett misstag. Att jag kan få hamna i den där situationen där läkarna ringer och säger ”Vet du vad Emma? Vi behöver inte göra något mot tumören. Det ser bra ut, fortsätt lev ditt liv, fullt ut, precis som du börjat göra”. Jag vet, det är bara en dröm, en önskedröm. Hoppet som brinner inuti hjärtat, inuti själen.

Det är just det som gör mig så arg. Ledsen. Besviken. Förbannad. Det var inte så här det skulle bli. Nu skulle jag ju leva mitt liv. Nu, när jag äntligen slänger mig ut i livet igen, så ska cancern eventuellt komma och sätta stopp igen. Käpparna i hjulet. Jag säger till livet: nu jävlar ska det levas, nu ska jag satsa, nu har jag chansen då går vi all in. Svaret: Nej minsann, det här ska vi nog kunna ändra på. Där står jag med livet i mina händer – min framtid, mina drömmar, mina mål – och ser hur det försvinner längre och längre bort. Ska det verkligen få lov att bli så?

Det känns som jag skulle kunna gråta i veckor. Det var inte så här det skulle bli. Mårten skulle ju fortsätta vara inaktiv och jag skulle få leva mitt liv. Fanihelvetesjävlaskithelvete. Samtidigt som jag känner mig samlad känns det som jag skulle kunna gå bärsärkagång. Ta på mig boxningshandskar och slå med all min urkraft tills jag ramlar ihop.

Jag vet inte vad planen är, än så länge finns det ingen. Käftsmällen bränner fortfarande på kinden och jag vill bara veta vad läkarnas plan är, så att jag kan börja bilda min. Förbereda mig på vad som komma skall, oavsett.

Emma