”FORTSÄTT”

På dagen 3 veckor sedan jag och brorsan satt mitt emot läkaren och tog emot de där orden om en misstänkt tillväxt på Mårten. Dagarna har till och från varit en dimma, men samtidigt som oron skavt i magen har jag faktiskt kunnat njuta av stunder. Jag har umgåtts med människor som får mig avslappnad, glad, trygg och lugn. Till och med lyrisk, på framtiden bland annat, trots att den känts otroligt oviss under samma period. Tiden från den 23e juli till idag har verkligen visat vilka fina människor jag har runt mig. Den ena efter den andra har hört av sig, de allra närmaste har ringt och dykt upp med allt från kramar, godsaker och erbjudanden om att lyssna, stötta och hjälpa på de sätt de kan. Jag känner mig mer övertygad än någonsin över att de har varit rätt. De där svåra besluten och valen jag gjort när det kommer till relationer. Oändligt tacksam över varenda en av er som stöttat under den här tiden. Jag hoppas ni vet det. Ni vet väl det?

Tålamodet att vänta ytterligare på samtal eller remiss tog slut idag och jag lyfte luren till Uppsala efter peppande ord från Lena. Läkarsekreteraren svarade, berättade att de tittat på bilderna och att jag är kallad den 18/8. Det är på tisdag, tack och lov redan på tisdag. Möte med neurokirurgen som tidigare opererat mig och det känns som en stor lättnad – det händer något. Kort efter att vi lagt på ringde läkaren från Falun och berättade samma sak. Frågade hur jag mådde och hur dagarna varit. Någonstans i samtalet sa jag att jag hoppas att de har fel, att de vill ta nya bilder eller göra en undersökning, någonting. Karin avbröt mig. ”Emma, du förstår väl vad jag säger nu? Analytikern här har sagt att det ser ut som en liten tillväxt så du kommer med största sannolikhet inte få höra det”. Jag nickade för mig själv medan känslorna rann över. ”Jo, jag förstår det. Jag känner det i kroppen, hur många förklaringar och ursäkter jag än kan hitta så känns något fel, så jag förstår det. Kroppen vet och den säger till när något inte är som det ska”. ”Jag hör att du är ledsen” säger hon. Jag tog ett djupt andetag och svarade att jag förbereder mig för det värsta men hoppas på det bästa. ”En till operation vore värst.” Efter en stund la vi på och även fast jag inte vet vad som komma skall känns det bättre. Allt är egentligen lika ovisst, men bara att veta att något händer lugnar mig.

Jag vet inte varför eller hur, men jag känner mig redo för kamp om det så krävs. Det finns saker jag tvivlar på när det gäller mig själv, saker jag vill bli bättre på och utveckla. Men om jag ska säga något jag är stensäker på när det kommer till mig själv så är det mitt målfokus. När jag bestämt mig för något då gör jag det, till hundra procent. Jag vet inte vart det kommer ifrån, det är som att jag sätter på mig skygglappar, tar på mig en slags rustning och kör. Smällarna kommer och ibland blir de för många och för mycket att jag tillfälligt bryter ihop. Men jag ger mig aldrig, viker mig inte. Jag har gasen i botten med tanken ”dit ska jag” ständigt närvarande. Där är målet. Kom ut på andra sidan. Hur trött, ledsen eller rädd jag än är så tappar jag inte fokus. Jag ser bara en sak och det är skylten som säger ”fortsätt”.

Ja, jag känner mig konstigt redo för fight och är det så att Mårten utmanar mig så väljer han verkligen fel tillfälle.
Hoppet är det sista som lämnar mig och mitt mindset kommer han aldrig få tillåtelse att ta.

Emma