”I RECYCLE.”

Mötte en av grannarna igår kväll och som vanligt sprang Freja fram och ville bli klappad. Han böjde sig ner och hejade på pälsbollen, tittade upp på mig och sa mjukt ”Hej Emma”. Två sekunder frågade han hur det var och konstaterade fundersamt att jag såg låg ut. Syns det verkligen så tydligt? Men ja, det gör nog det. Tårarna kom. De ligger så ytligt. Han lyssnade, medan jag bara nämnde lite kort att saker och ting känns lite ovisst med Mårten. Jag försökte hålla mig samlad mellan tårarna. Han lyssnade tålmodigt innan vi pratade om annat och till slut skiljdes åt och sa god natt.

Jag är nog grannen som i vanliga fall pratar med de flesta. Skrattar och skämtsamt slänger käft med både den ene och den andre, men idag orkade jag bara inte. De andra grannarna märkte. Farbröderna satt vid bordet på innergården och jag hörde hur S sa till den andre att Freja alltid vill fram och hälsa medan vi passerade dem. Hon drog mot dem och viftade glatt på svansen. Jag log, drog i kopplet och småskrattade ett hej samtidigt som jag började styra mot ingången. Hörde hur de fortsatte med att säga att jag alltid brukar stanna och prata. Rösterna försvann bakom mig medan jag gick in genom porten och uppför trappen. Jag orkade inte. Orkar inte. Frågar någon hur det är så rinner det över. Kranen forsar samtidigt som jag går runt i mitt vakuum tänker jag nej, nej, nej. Läkarna har fel. Det måste vara fel, de har haft fel förut, de är klart det här inte stämmer. Vilken förklaring som helst, jag köper den. Jag köper den, på en gång. Oavsett. Det är fel, den där ”misstänkta tillväxten” var bara en liten skugga. Ett misstag. Snälla säg det. Nyp mig och låt mig vakna upp ur mardrömmen.

Känner mig som Adam i filmen 50/50.

A tumor? Me?
Yes.
Eeeh, that.. that doesn’t make any sense though. I mean… I don’t smoke, I don’t drink. I… recycle.

Precis så känner jag. Eller som Mezgin sa när vi pratade i telefon. ”Men jag fattar inte. Du har ju gjort allting rätt. Det här kan inte hända, du har ju gjort allting rätt”. Det är exakt vad jag tänkt och det var så skönt att höra henne konstatera samma sak. Även fast jag vet att livet inte kommer med några garantier och att det bara är fet otur, så kan jag inte rå för att ställa mig frågan ”vad gör jag för fel?”. Jag ska inte, jag vet. Jag ska inte.

Förresten, har ni inte sett 50/50 så se den.

Emma