MISSTÄNKT? TILLVÄXT? I EN OCH SAMMA MENING?

Äntligen blev det till slut torsdag, tänkte jag när klockan ringde vid 06:30 imorse. Åt rejäl frukost i lugn och ro innan brorsan plockade upp mig och vi begav oss mot Falun. Halvårskontroll och som jag har våndats till och från. Skönt att få det överstökat. Väl där gick det som på rullande band. Det gick till och med så snabbt att jag inte hann fatta vad som hände. Sköterskan kom och jag gick med henne, där stod brorsan med min handväska och fick otydliga instruktioner vart han skulle ta vägen. Tur han är klok nog att fatta ändå.

Det bankande röret kändes ändå rätt okej när jag låg där. Ingen sentimental låt på radion som gör det påtagliga allvaret i situationen ohanterlig. Tårarna brände liksom inte och klumpen i halsen uteblev. Vi gick där ifrån skrattandes åt våra (läs mina) försök att ta standard ”Fuck cancer”-bilden, fast i ny tappning. Med en heel click. Konstaterande: jag kan inte göra en heel click. Väl hemma kurrade magen som aldrig förr, kan inte förstå det med tanke på den stadiga frukosten… Fixade kaffe och favorit-smoothien när telefonen plötsligt ringde. ”Inget uppringnings-ID” tänkte jag förvånat när jag såg skärmen. Hjärnan hann tänka ett till varv; det kan bara betyda en sak. Kvinnan ringde från neurologmottagningen och sa att K, min läkare, vill träffa mig. Idag eller imorgon. Samma procedur – brorsan hämtar upp mig – vi åker in. Jag fattade, redan i bilen vad som kommer sägas. Även fast jag inte ville. Även fast jag hoppades hoppades hoppades. Men jag vet, de ringer inte så här om det inte är något konstigt eller fel.

K tar emot oss och vi går in på hennes rum. De har kollat på bilderna och ser en misstänkt tillväxt. ”Misstänkt tillväxt”. Hör jag rätt? Säger hon det verkligen? Vad är det hon säger? Har jag väckt den björn som sover…? Är Mårten aktiv igen? Misstänkt tillväxt? ”Nu väntar vi på att Uppsala ska kolla bilderna och återkomma hur det blir”. Jag både såg på henne och hörde i hennes röst hur jobbigt det var att lämna det beskedet. Det var minst lika jobbigt att få det. Ett slag i magen. Luften gick ur mig.

Till hösten är det 4 år sedan djävulens påfund barkade in i mitt liv. Cancer. Kontrollerna har sett bra ut hittills att det nästan blivit en vana att i förskott säga när folk frågar att ”jodå, men det ser nog bra ut den här gången också”. Men nu sitter jag här. Försöker samla mina tankar, som far både åt höger och vänster. Ända sedan jag lämnade Ks rum har det pågått en hetsig diskussion med rösterna i huvudet. Det är tamejfan värre än en politisk debatt under valår. ”Gör inte en höna av en fjäder, oroa dig inte, ta det då” battlar med ”Vad fan händer nu? Blir det strålning? Hjärnoperation? Alla risker… Kommer jag slängas tillbaka till det helvete jag tidigare gått igenom?”. Den första rösten kontrar med ”Men gör nu inte en höna av en fjäder. Skit i hönan, tänk på fjädern. Fjäder fjäder fjäder. Ta inte ut något i förskott. Och oroa dig inte”. När jag kom hem visste jag knappt var jag skulle ta vägen. Kopplade vovven och gick, vet inte vad jag gjorde men benen styrde mot älven. Gå till älven, gå till älven, andas och sitt. Samla dina tankar. Samla dig.

Men det går ju inte. Känslorna rinner över och tårarna vägrar ta slut, det spelar ingen roll att jag har fått ett ”misstänkt” och otydligt svar. Det går inte att inte tänka ”tänk om…”. Det går inte att hålla tankarna i styr, på banan. För hur i hela helvetet ska jag inte kunna oroa mig? Hur, hur, hur ska jag kunna låta bli att se alla möjliga scenarion spelas upp likt en film i huvudet. Det känns som att hela kampen – från början till nu – swishar förbi på några nanosekunder. Nu står han här igen, Mårten, mitt emot mig. Utmanar mig, sträcker ut sina händer med sitt äckliga hånflin i fejset och jag vet. Jag känner det, han kan rycka ifrån mig allt om han bara vill det. Det är ett scenario i mitt huvud jag inte kommer ifrån.

Emma