Inatt 01:06.
Vet inte om jag vill kräkas, gråta eller svettas bort. Kanske allt på samma gång. Jag snurrar in mig i både täcket och lakanet, kan inte sova. Det känns som att ångesten över att inte hinna leva ska kväva mig. På torsdag ska jag köras in i röret, det bankande, välbekanta jävla MR-röret. Sömnlöshet och mer huvudvärk – tydligen som i vanlig ordning när halvårskontrollen närmar sig, även om jag knappt minns det själv. De säger att jag är stark, men vad är att vara stark egentligen? Att göra det jag är illa tvungen? Att bara stå ut för att jag vill leva? Jag känner mig inte stark, jag känner mig liten. Känslorna gjorde en vändning och rann över på några få men långa timmar.
Det är skrämmande. Paniken i kroppen är lika stor som den var när jag var liten och det gick en hund på andra sidan vägen. Ja, jag hade en fobi för hundar när jag var liten. Fråga mamma, pappa eller något av syskonen hur jag krampaktigt tryckte mig mot närmaste person, drog i allt från jackor till tröjor när jag fick syn på dem. Eller bara hörde dem för den delen. Direkt sökte jag av efter hotet och letade en trygg plats, helst mammas eller pappas huvud. Både högt och bra, där når de mig inte. Skräckslaget, drog jag i dem, med en känsla av att jorden håller på att sluka mig. Där är jag nu, fast det är inte hundarna som hotar. Det är Mårten. Han lurar bakom hörnet och jag hoppas, ber och försöker andas. Tänk rationellt, Emma, ta det lugnt nu. Hör mammas lugna röst ta över. Emma, du har alltid mer huvudvärk och sover dåligt inför halvårskontrollerna. Det är bara oro, du är bara orolig. Min röst fortsätter med att berätta att kroppen vet. Den vet och den säger till när något är fel, och du lyssnar ju. Visst gör jag väl det, lyssnar på den och varningssignalerna?
Ja. Skit i hjärnspökena. Skit i hjärnspökena… Men huvudvärken, brukar den verkligen kännas så här, på det stället, precis där Mårten byggt sitt territorium? Nej, andas nu. Ett andetag åt gången.
Emma
Emma Skoglund 