Vi pratade om det, där vi äntligen satt tillsammans i soffan i måndags. Jag och Madde. Hon har alltid så mycket klokt att säga och hon får mig ofta att gråta. På ett bra sätt. Det är som att proppen lossnar och där sitter jag med krokodiltårar som aldrig vill ta slut. Det finns så mycket jag är ledsen över. Förut grät jag varje dag, bara mer eller mindre. Nu händer det mer sällan men när jag väl slår på kranen finns det inget stopp. Precis som att jag behöver gråta ikapp för alla de dagar jag inte fällt några tårar. Som att jag måste göra en tårtömning varje vecka och gör jag det inte så blir det en forsande översvämning när det väl händer. Vissa dagar krävs det inte mycket för att kranen ska slås på… speciellt inte när jag är med henne. Antar att det är för att jag vet att hon vet, förstår och bryr sig. Handen på axeln. Jag behöver varken förklara eller försvara, det är bara bra på något sätt. Det är det som är äkta vänskap har jag förstått – när ord inte alltid behövs.
Det är inte första gången hon säger det till mig, hon är inte heller den första personen som säger det. Det där om att jag måste fokusera på mig själv. Glömma alla andra runtomkring och deras problem. ”Du har ditt som du måste fokusera på”. Ja, jo… ”men” vill jag säga. Jag försöker men har så otroligt svårt. Faller snabbt tillbaka i gamla invanda mönster där jag sitter och funderar över hur han mår, hur hon har det och hur det går för dem, hon, hon och han. Ja, listan över personer jag funderar och bekymrar mig över är lång. Det här med att bara släppa och fokusera på mitt är en av mina största svårigheter. Jag hamnar lätt i en argumentation med mig själv som går i stuket ”det går framåt för mig” eller ”det är bättre”, vilket leder till att jag ställer högre krav på mig själv att finnas där för andra som har det jobbigt. ”Emma, du har hjärncancer” utbrister hon. Känner hur jag sväljer och sväljer, medan ögonen tåras och hettan i ansiktet smyger sig fram. Jag ser henne bara som en kontur där jag frenetiskt sitter och blinkar för att få tillbaka sikten. Som vindrutetorkare på en bil i hällregn, meningslöst. ”Men grina då!” tänker jag trött på mig själv och alla känslor som ständigt hoppar runt inuti. Det är den där detaljen jag aldrig kan springa ifrån, skiten jag gått igenom och situationen ser ut som sådan, Mårten och sviterna. Rycker ibland i axlarna åt mig själv, tänker ”ääääsch”, samtidigt som jag vet att det är precis tvärtom. Det är inte äääääsch någonstans. Det är jävligt. Jobbigt att leva med, hur mycket det än går framåt.
Jag bankar huvudet i väggen, när jag går runt och funderar på alla andra. På hur jag kan hjälpa eller åtminstone underlätta. Samtidigt som jag har fullt upp med mig själv och mitt liv. Det är fan sjukt hur jag håller på ibland. Det här med att lägga bort andras svårigheter och inte ta på mig ansvaret för dem… Fan, jag vet inte hur jag ska göra det. Samtidigt tänker jag att det är som med allt annat jag tvingats tackla. I början har jag stått där som ett frågetecken, tänkt hur hur huuur ska det här gå? och med tiden när saker har processats kommer lösningar och sätt att förhålla sig till det. Vad nu ”det” än har varit.
Ja, jag tränar på att fokusera mer på mig och släppa alla andra. Vissa dagar är det enkelt, andra dagar otroligt svårt.
Emma
Emma Skoglund 