Fläkten går på högvarv medan jag försöker tänka i värmen. Ibland känns det som att tankarna står still, precis som luften gjort i lägenheten de senaste dagarna. Vi har sovit länge här hemma, så helgen har försvunnit i ett nafs. Promenader i solen och bad för Freja har dominerat. Jag både svettas och njuter av sommarhettan. Helgen har haft en genomgående skön stämning över sig. Peace and Love-festivalen har pågått här i stan, så utanför har musiken strömmat ur högtalarna och folket festat. Peace and Love står för mycket minnen för min del. En känsla av frihet och oändliga möjligheter. Glädje, galenskaper och ren lycka. Jag är så glad att jag gjort det. Saknar det inte, men minns tiden med ett leende på läpparna. Känslorna jag hade där jag gick med vännerna.
Det jag kan känna att jag många gånger idag saknar är den där känslan av frihet och oändliga möjligheter. Möjligheterna finns idag i mitt liv, men jag kan inte springa i från det faktum att jag är sjuk, även om det inte syns eller direkt märks för andra. Men min vardag är en vardag som hela tiden kantas av sorg, kontroller och stundvis en överväldigande rädsla för vad som komma skall. Även om det är bra idag, bra igår, bra just nu. Polen-resan rörde upp en hel del känslor. Likt de resorna alltid gör. Resor till vänner när min vardag åker ut i periferin och jag där och då kan trycka lite på paus-knappen. Glöm-Mårten-för-en-stund-knappen. Det är lättare att fly verkligheten när jag åker bort, då kan jag för några dagar vara i en annan bubbla än min vardagsbubbla. Lyckorusen kommer ofta på rad, glädjen jag känner då är starkare än någonsin förut. Jag blir ofta så där blödig och tårögd. Förut hade jag tagit det för givet – att jag kunde vara med på vaddetnumåvara. Det var en sådan självklarhet, fanns pengarna var det bara att åka. Nu är det hela tiden en avvägning som måste göra, fysiskt sett. Men jag tränar på att säga Fuck Cancer och fortsätta följa mina önskningar utan att köra över kroppen totalt. Kan konstatera att det är en balansgång att få det att gå ihop vissa perioder.
Men så dyker ibland den där tanken upp. Tanken som får mig att få svindel så det isar till långt nere i benen. ”Är jag realistisk?” Jag vet ingenting om mina odds med Mårten, vill inte heller veta. Det handlar enbart om att vara på rätt sida av oddsen, men så är jag ju inte mer än människa heller och då kommer den där tanken. ”Tänk om jag inte hinner…?”. ”Tänk om det aldrig kommer gå?”.
Nej, jag kan inte tänka så. ”Tänk om…” är en mening min hjärna måste glömma. Min hjärna ska enbart tänka ”Jag vill. Jag kan. Jag ska.”. Så otroligt jävla kluvet – den där striden mellan den oroliga lilla 5-åringen inuti mig och sen fightern med en stålrustning och massa jävlaranamma.
Bära eller brista, allt eller inget. Leva livet – det är allt jag vill. Jävlaranamman måste alltid vinna. 5-åringen får visa sig ibland, men bara ibland.
Emma
Emma Skoglund 