SOL, SVETT OCH TÅRAR.

Jag dricker mitt kaffe, men det smakar egentligen inte gott. Salta tårar rinner nerför kinden. Mitt hundhjärta har brustit idag igen.

Tidigare i veckan såg jag dem. Två stora, vackra golden retrievers. Så fina hundar på håll men för varje steg vi varje gång närmar oss förvandlas de mer och mer till gläfsandes monster. Hussen hade redan då ingen kontroll, han skrek på dem och slog dem i huvudet med flexikopplets handtag. De hoppade, drog och vi tog oss till slut förbi med ”endast” rivsår på mina ben.

Idag njöt jag och F av en tur runt älven, varm dag så tänkte att hon skulle få bekanta sig med vattnet lite mer. Hon är rätt försiktig och osäker när det gäller mycket, men det blev riktigt lyckat igår då hon till och med simmade och lekte för fullt. Vi gjorde framsteg, så jag ville fortsätta på samma bana idag. Avsluta bra – med ett svalkande bad.

Där stod vi vid vattnet, lekte och busade. Hon överlycklig och nöjd, när jag precis skulle koppla henne och gå, hörde jag något. Tittade upp och genom träden skymtade jag en stor ljus hund och 2 sekunder senare flög två gläfsandes monster runt träden. Hussen hade flexikoppel och även denna gång ingen kontroll. Jag puttades ut i vattnet och kunde inte se Freja. Jag blev livrädd, hjärtat brast i bitar när jag hörde hennes panik och jag till slut såg hennes små försök att på något sätt skydda och försvara sig. Men hur? Hon hade fullt upp med att hålla sig ovanför vattenytan och över sig hade hon dessa två. Rovdjur. De är fan inte hundar när de går på jakt efter en annan hund. Vad gör man då? Jag som ska skydda henne har inte minsta chans att få bort dem – jag flyger som en vante när de kommer i full fart. När jag till slut fick upp Freja ur vattnet tog ilskan över rädslan. Så jag skrek på hussen, fortfarande med ”hundarna” runt mig. Han muttrade vad jag tror var ett förlåt och ryckte i deras koppel. Ingen kontroll. Hörde hur han röt åt dem medan jag gick därifrån, men jag kunde bara inte ta in mer. Freja klarade sig rätt okej, lite omtöcknad, mer försiktig och osäker och med hängande svans. Fick nog i sig en hel del vatten som kommit upp väl hemma. Jag skakig som ett asplöv och överväldigad av känslor. Vet inte vad jag ska säga. Vilket avslut på en – till början – underbar promenad…

Vad fan gör man i en sån situation? Mitt hundhjärta brister – för Freja, för de där två stackars hundarna. Rätt övertygad om att de där två fick både slag och utskällningar från sin husse när vi gått.

Efter samtal med polisen blir det ett samtal till Länsstyrelsen på måndag. Jag måste göra någonting – för hundarnas skull, för allas andra hundägares skull. Jag blir ledsen, arg och förtvivlad varje gång jag ser hundar fara illa pga människors lathet och oförmåga.

Har du en hund? Ta då hand om den, ta ansvar för den. Ge den motion, disciplin och kärlek – för hundens skull.

Emma