Jag känner mig tjatig, men shit vad dagarna flyger förbi. Nyss konstaterade jag att det bara var en månad kvar till Mezgins examen i Polen. Sedan konstaterade jag i måndags att ”ja jävlar, på söndag åker jag till Polen!” Såg nog ut som ”Skriet” i samma stund. Tiden stannade liksom upp när tanken höll på att sjunka in.
Jag har firat midsommar med mamma och gänget i Torsång. Övertrött och med sjukt dålig humor fick jag skrattattack efter skrattattack åt sångerskans stämma. Den var… sådär så att säga. Det var en sådan där dag när jag skrattar åt minsta lilla, räckte liksom med att någon hade lite konstig betoning på sitt ”hej!” ungefär. Kan inte göra annat än att garva och skaka på huvudet åt mig själv. Men det är underbart att konstatera att jag drar sådana där sköna suckar efter att ha skrattat så kinderna krampar och tårarna sprutar. En bekräftelse. Jag kan fortfarande, vara hysteriskt glad.
Min tanke inför Polen har liksom varit att vila, ladda batterierna och känna mig pigg och vara med i skallen. Det har ju dock inte riktigt blivit så, för det sociala och roliga har prioriterats före. Avvägningen måste ständigt göras – avstå och vila eller vara med och ta sviterna. Jag har valt det senare och tänker att jag får sova i graven. Livet är nu och jag vill leva det om än lite trött och trög ibland. Nu ska jag packa klart och sen lägga mig i ett bad. Freja är hos mamma och Jonas så jag passar på att lyxa till med sådant som annars kräver lite planering när man har en liten pälsboll. Det är konstigt tyst här hemma, hon fattas.
Emma
Emma Skoglund 