Klockan ringde 05:15 imorse, efter en natt med ständigt vändande och vridande i lakan som doftar nytvättat och en kropp som luktar antiseptiskt. Finns det något jag verkligen ogillar så är det att duscha inför en operation. Allt blir så verkligt, påtagligt och lukten… lukten… Stod i duschen igår kväll och kände hur minnena från Akademiska Sjukhuset kom tillbaka. Hur tårarna ibland trängde när proceduren än en gång skulle genomgås. Fast denna gång hemma och inför en laparoskopi. Ingen hjärnoperation. Men ändå, känslorna finns där. Oron inför vad som komma skall och vad det innebär. Riskerna. Håret som totalt förvandlas till ett ohanterbart Svinto efter 4 omgångar bakteriedödande medel. Usch, det spelar ingen roll hur stort eller litet ingrepp det är. Jag känner mig så galet utelämnad och liten i en sådan situation.
Mamma kom, hämtade upp mig och vi for till Falun för inskrivning. Provtagningar och standardfrågor, de där extremt smickrande och charmiga (hmm nej, inte riktigt) sjukhuskläderna åkte på och till slut rullades sängen in i operationssalen. Första operationstid – nice, nu får vi det här överstökat! Operatören vad en skön dansk, Bente, som med varm hand och personlighet gjorde att det kändes lite bättre. Helt fantastiskt bemötande på Gynavdelningen på Falu Lasarett, känns viktigt att nämna. Jag var i goda händer och det underlättar alltid i en spänd och smått orolig kropp. När det var dags för narkosen började jag känna efter. Något jag börjat göra allt mer med tiden, vet inte riktigt varför. En del av mig tror att jag gör det för att jag vill verkligen känna vad som händer, hur det känns. Läkaren avbröt mig i mitt inkännande med ”oj vad du känner efter nu, jag ser det i dina ögon”. Ja, svarade jag och skrattade lite smått, jag vill det – tänkte jag. Vill minnas någorlunda hur det känns.
29 minuter sedan var det klart. ”Emma, Emma, Emma” hörde jag någon ropa långt bort och till slut såg jag dem. De där sköningarna som slänger med kommentarer för att lätta upp hela situationen. Jag var lite blek men pigg… och hungrig haha. Fick komma till mitt rum och nu sitter jag hemma i soffan. Hasar runt som tant Agda 90+, med en framåtlutad Quasimodo-style, fast jag vill helst inte röra mig alls. Känns som tandvärk i hela överkroppen och att andas gör det värre. Att skratta också, så dumt när man har mamma med sig, haha! Humorn är alltid med oss och speciellt i dessa lägen, då den är så viktig.
Jag sjunker ner lite längre ner i soffan, tittar ut på himlen som just gick från regnig och mörkgrå till ljusblå. Solen värmer genom fönstret och jag andas försiktigt, njuter av att vara hemma igen efter lyckad titthålsoperation. Pälsbollen som först låg och snarkade bredvid åkte till kompis för lite bus. Så jag känner mig ändå glad. Tacksam att cystan är borta och det är bakom mig. Tacksam åt vetskapen att den här värken, den går över. Den är i alla fall tillfällig.
Emma
Emma Skoglund 