Igår klev en övertrött och lyrisk Emma innanför dörren här hemma. Brorsan sa återigen att han mötte en annan Emma när han mötte mig vid tåget, precis som efter utbildningshelgen tillsammans med Ung Cancer. ”Du skiner som en sol och verkar vara uppe bland molnen. Full på ny energi och glada tankar”. Han har så rätt.
Helgen i Stockholm på UCs landsmöte har varit magisk. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som händer inuti. Antar att det är alla otroliga människor, deras energi, kämparglöd, glädje och jävlaranamma. Atmosfären inom UC får mitt hjärta att explodera i lycka. Tröttheten, värken, oron och ångesten försvinner ut i periferin. Mårten får utrymme enbart som hatobjekt och ingen av oss drabbade kan säga Fuck Cancer nog.
Jag har skrattat så jag kiknat. Umgåtts och pratat så pirret i magen kittlar sådär underbart. Hört gripande berättelser, känt frustration och sorg över hur mycket djävulskap cancer ställer till med. Hur sjukvården ibland brister så där som den bara inte får. Jag har känt inspirationen växa under samtal med personer som gått från gravt förlamade till en nästintill normalt fungerande kropp – med tanke på omständigheterna. Människoöden där personen i fråga vägrat lyssna och istället gått emot oddsen och skapat sitt eget öde. Jag vill gråta, skratta, applådera ståendes och buga inför dessa tappra krigare. I hjärtegropen växer den där pulserande känslan av att ingenting är omöjligt. Jag har gått på ledarskaps-workshop och blivit ännu mer övertygad. Lyssnat på Johannes Hansen som är mental rådgivare och författade till boken ”Fuck your fears” och blivit frälst ännu en gång. Jag har stått på scen inför 250 av UCs medlemmar och dansat ”fuck your fears-dansen” och ropat ”jag tror på dig” till personen bredvid mig. Gissa om jag kände mig löjlig! Men jävlar vilken känsla det var när applåderna och jublet från publiken någon minut senare sköts rakt mot en. Rakt in i hjärtat. Den kicken vill jag känna igen.
Jag har skapat nya vänner och återförenats med de gamla. Jag har utmanat mig själv och efter allt det här, satt mig på tåget hem. 2 meter längre, minst. Vilket järngäng! TACK för dessa dagar!❤️ De har varit grymt roliga, utmanande, lärorika, inspirerande, fullproppade, lyxiga och alldeles alldeles underbara!
(Mig på bilden hittar ni i rulltrappan till vänster, bra precis i mitten i rosa tröja och vit sjal! 😀 )
Emma
Emma Skoglund 