TIME WILL TELL.

Hon frågade mig ”När Emma?” och jag tittade ut genom fönstret där jag satt i fåtöljen. Funderade och svarade till sist ”Jag vet inte”. Det är 4e terminen i terapi hos K och samtalen där vi pratar om annat börjar öka i antal. Samtal där vi skrattar och kommer in på andra saker än cancer och ämnen som leder till oändligt med tårar och frustration. Vi pratar framtid och drömmar. Många ämnen vi fokuserat på under den här tiden börjar jag känna mig klar med. Jag inser att vissa saker är som de är, andra saker har hänt och går inte att göra ogjort. Några av samtalsämnen känner jag att jag vill kräkas över. Trött på det och just nu vet jag inte om jag kan vända de stenarna mer för att upptäcka nya saker.

Flera i min närhet har påmint mig om att försöka släppa. Fokusera på annat, att släppa det jag inte kan påverka. Ett tag har jag känt att glädjen i vardagen varit som bortblåst och jag har frenetiskt harvat runt. Men så händer det, nästan som att vakna upp en torsdagsmorgon och inse att poletten äntligen ramlat ner. Att de saker jag under en lång period funderat över faller på plats. Att det börjar bli dags för ett nytt kapitel. Kapitel: Gå vidare, livet och glädje. Så jag försöker välja umgänge med omsorg, aktiviteter likaså. Jag vill leva ett lyckligt liv och jag vet att det måste finnas glädje som väger upp och balanserar sjukdomens (och stundvis livets) påtagliga allvar. Det måste finnas pauser som fyller mig med energi. Sådant som gör att livslågan får mer syre och växer, så det positiva exploderar i bröstet. Mycket blir vad man gör det till och jag behöver tänka till i mina val. Vi har ett ansvar över vårt eget liv och vi har val, nästan alltid.

Jag vill inte vara orättvis. Ibland kommer livet med djävulskap vi inte kan påverka. Djävulskap som skapar kriser, som kräver tid. Vi kan inte styra, välja och påverka allt. Men det vi kan, borde vi påverka. Det vi kan borde vi välja. Jag väljer hur jag hanterar saker. Jag väljer glädje. Jag väljer att släppa och försöka gå vidare. Jag vill vara glad, leva fullt ut och jag vill verkligen ångra så lite som möjligt. Helst inget alls. Så Ks fråga ”när?”, det får livet utvisa. Jag tar babysteps, ett i taget, i mitt liv. Det ena leder till det andra och plötsligt står man där. Jag utesluter inget.

Emma