Mezgin ringde, ”ville höra hur det var med dig idag” och direkt jag svarade förstod hon att det var något. Omtanke. Hennes hand på axeln och jag blev den där 5-åriga lilla tjejen inuti. Tårarna ville inte sluta rinna nerför mina kinder. Idag har det känts tungt, ledsamt och trist. En skön promenad i det soliga vädret blev lite plåster på såren, men det mörka molnet hängde fortfarande över mitt huvud. Tårarna fanns där, de låg och tryckte bakom ögonlocken. Jag kom hem, kokade kaffe och skar upp ananas. Förflyttade mig till balkongen och njöt av de sista solstrålarna innan de försvann bakom hustaket. Fokusera på det bra, fokusera.
Halvslumrade i den varma vårsolen när dörrklockan ringde och Freja flög – hysteriskt ylande – ner från knät. Plötsligt blir det så tydligt att hundarna är släkt med vargen, kan inte förstå att min söta lilla pälsboll kan låta så värst. I trappuppgången stod två av mina finaste hjältar, mamma och Jonas, med tulpaner, choklad och fläderblomsvin i händerna. Som alltid ligger mamma flera steg före och har det där lilla extra med sig, det där som sätter guldkant på tillvaron. Kramar och fler händer på axeln, vips jag är 5 år igen. Tårar och otålighet. Jag vill vidare. Känner mig som en kapplöpningshäst i båset innan skottet avlossas. Jag trampar, frustar och vill bara ge mig ut. Men, allt har sin tid, tålamod, tålamod.
Hjältarna for hem och jag bestämde mig för att det var nog med tårar. Hoppade in i duschen och bokstavligen sköljde av min nedstämdhet. Slog på skön musik och tog en chokladbit innan jag satte igång med matlagningen. Under dagen har jag varit högt och lågt. Dunka, dunka i huvudet och svidande kinder av salta tårar. Det får väl vara så då – spänn fast dig och åk med. Gråt när du är ledsen, skratta när du är glad. Jag behöver glömma allt bekymmer för en stund, hitta mer glädje i vardagen.
Tänker på Pamela Anderssons motto: acceptera, planera, fokusera. Nu ska jag planera, planera för framtiden.
Emma
Emma Skoglund 