MIN ONSDAG.

Klockan ringde som vanligt 07:45 i morse, men vad hände? 09:43 vaknade jag med ett ryck, tittade på klockan och flög upp. Hunden, som annars kan komma in och väcka en tidigt vissa gånger (även om de gångerna är extremt få) sov. Hon är allt som oftast en sjusovare och som hon njöt där hon låg med tassarna i vädret i puffen, hennes variant av vår Hästens. I sömnens efterdyningar slängde jag ihop frukost, gjorde mig klar och hann till och med se lite nyheter medan teet slank ner i halsen utan att bränna mig. Fråga mig inte hur, men trots att jag försov mig till terapin kl 11 så hann jag allt. Även med lite marginal och ingen större stress. Jag, som sedan Mårtens påverkan blivit rena rama sengångaren. Som Sid, charmören i Ice Age, ni vet han som läspar. Hah! Men det är sant, allt tar sådan frustrerande tid ibland att jag knappt kan förstå det.

Hann med bussen och i perfekt tajming gled jag in på Ks rum. Ett som vanligt vänligt och glatt ansikte mötte mig i dörren. Jag slog mig ner i fåtöljen, tog ett djupt andetag och kände hur känslorna började bubbla upp inombords vid tanken på dagens samtal. ”Vad pratade vi om förra gången?” frågade jag innan jag kom på mig själv. Vi tog upp tråden där vi slutade och fortsatte prata om mycket igen. Min otålighet, rädslan att våga leva. Dödsångesten, för mig själv, för Freja. Åh, jag går sönder vid blotta tanken på att något skulle hända henne. Vi pratade om relationer, glädje, livet och drömmar om framtiden. Fint, positivt och skönt samtal, känslomässigt förlösande.

Nu är jag trött. Det har varit mycket känslor idag, bra men energikrävande som alltid. Trötthet efter skön promenad med pälsbollen och nu matdags. Blir tidig kväll ikväll, efter Bolibompa ungefär.

Emma